Kluven

Det är några dagar efter dopparedan och julhelgen blev trevlig, fridfull och proppmätt! Imorgon eftermiddag anordnas manifestation mot meningslöst våld här i samhället. Varför känner jag mig kluven ? Varför känns det inte självklart att gå med ? Ett misshandelsfall i julhelgen, där unga killar gett sig på en sovande kille och han fått en hel del frakturer i ansiktet, har utlöst starka reaktioner hos människorna; så även hos mig. Men varför blir jag inte förvånad ? Varför känns det så JAHA ? En orsak kan vara att jag länge nästan väntat på att det också händer här - för det händer överallt i landet idag - misshandel, dödsskjutningar. Drogade ungdomar löper amok och slår omkring sig. Jag har fått den känslan redan när jag sett högstadieungdomar spela CS med varandra via datorer; ett spel där det handlar om att skjuta ihjäl så många som möjligt. Det må vara förbjudet att göra det när man är under arton år, men ungdomarna blir så igångtriggade av våldet att de inte kan sluta och blir nästan tokiga av ilska när man ser till att avbryta det hela. Varje gång jag sett detta har jag blivit förtvivlad och har inte kunnat rycka på axlarna. De flesta barn klarar av detta utan att bli huliganer, men sen finns det alltid de som har någon svaghet, något funktionshinder, någon känsla av utanförskap, något som måste kompenseras och det är så komplext och svårt att förstå. Jag hoppas att de som går med i demonstrationen mot våldet gör det av kärlek till medmänniskan för annars leder det ingenvart. Man kan inte gå i ett antivåldståg och samtidigt hysa vedergällningstankar! Vi måste reagera, visst, och vi måste börja nu som det heter. Men vi måste också hålla i det hela tiden - föräldrar, skola, barnomsorg och inte minst kommunens socialtjänst. Alla barn är allas barn och det är vad de GÖR av galenskap som måste hanteras i olika rättslig grad - men samtidigt måste de fortfarande respekteras som människor i sina tillkortakommanden.
"Att ge upp är inte en framkomlig väg!" (rektorskollegan och samen Nils Vasara Hammare)

duktig - vem? jag?

Bakverken är klara, laxen gravad, tjälknölen ligger och badar i sitt spad, skinkan skall kokas i eftermiddag, brysselkålen är inköpt samt rödkålen som skall bli till röd coleslaw. Alldeles snart efter att jag gjort en fuktighetsberikande ansiktsmask skall jag gå in i mitt kök och göra en alldeles egen majonäs till julens sallader. Himmel och pannkaka vad duktig jag är! Promenera en halvtimme skall jag också hinna med idag och städa upp i bastun och tvätta undan kläder och gå och tomta med lite julklappar hit och dit. Himmel och pannkaka vad duktig jag blir då!

Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag orkar hålla mig vaken när ungdomarna i olika åldrar äntrar huset och har planerat uppesittarkväll på fredag med glögg och glöggtapas och Bingolotto! ;-)))

På juldagsmorgonen då jag går till sången i julottan - då skall jag tänka på Jesusbarnet!

Tomteparaden på bilden ställde jag i ordning för ett par år sedan en jul - blev så less på allt tomteväsende att jag ställde upp dem på samma ställe allihop. De flesta av dem har jag emellertid ett speciellt förhållande till - har fått dem av goda vänner och tidigare elever. Längst till höger står en av favoriterna och det är en tomte som min brorsson gav till oss en jul och som han tillverkat i slöjden - han är redan 30! Intill står Luppiotomten, som kunde blivit stor och mäktig och berömd, men han i Rovaniemi stal föreställningen! Bonaden har en granntant från byn hemma broderat till min salig-mor för längesen.

musik och stämning

Så har vi haft årets julmusik. Julstämning borde infunnit sig med de vackra sångerna, men jag hade fullt sjå med att sjunga rätt i min stämma lite ovan som jag är. Det är vackert med körmusik och soloinslag i detta med kvalitet, men stora mäktiga körer må vara, de har ju sitt berättigande, men det är trots allt i det lilla formatet med det enkla i sångväg och texter, i det innerliga och nära som jag blir i stämning. På åttiotalet var jag med om en tilldragelse i Allhelgonakyrkan i Malmberget då vi cirka 200 körsångare från Norrbotten sjöng negro spirituals tillsammans med mästaren i denna genre Norman Luboff. Han var så mäktig så han hade människor som innan kom och pratade med oss och berättade om hur irriterad mästaren kunde bli om vi gjorde så och så, varför vi var lagom spända när den "store" så småningom skred in hand i hand med sin hustru Gunilla Marcus (svenska) och började dirigera oss genom att vifta lite med pekfingrarna åt höger och vänster. Nåja det gick riktigt bra och mästaren såg riktigt nöjd ut. Senare samma kväll sjöng vi på Nordan, tror jag det hette då, i Malmberget tillsammans med Arne Domnérus, Bengt Hallberg och Egil Johansen samt en trumpetare som jag glömt namnet på. Jag upptäckte när jag stod intill Egil J att vi hade likadana skjortor !!! Det var en upplevelse naturligtvis alltihop, men MIN stämning när det gäller musik handlar om helt andra företeelser.

(bilden föreställer små exalterade sångare på min fönsterbänk)

"besvikelseberg"

När min salig-svärmor åldrades och medan hon ännu var klar i tanken kunde hon emellanåt uttrycka sig sorgset över att besvikelseberget blev högre och högre. Och då handlade det oftast om människors olika handlingar och uttryck, både i hennes närhet som längre ifrån. Min åsikt var att besvikelse egentligen hade med ens egna förväntningar att göra. Jag tyckte inte om att hon klagade på det där sättet och försökte få henne att se det från ett annat håll. Hon lyssnade, men fnyste så smått åt mig. Menade att jag ännu inte fått känna på det på allvar. Ännu är inte jag lika gammal som hon var då, men min inställning till besvikelser av olika slag har väl ändrat form till en del. Alla har vi förväntningar, både stora och små, kring en mängd olika företeelser och vi drar slutsatser och bestämmer oss för det ena och det andra...och så blir man besviken...visst! Men något berg ser jag inte, inte än, men väl förändringar som inte alltid är så lätta att tas med.

allt på en och samma gång

Deja-vue-upplevelser (alltså de där då man tycker att precis det här har jag varit med om förut) förklarades i någon tidskrift som att det är hjärnans sätt att hantera att allt egentligen händer samtidigt och i ett evighetsperspektiv kan jag greppa det när man betänker att vår tid här är som en fis i rymden ungefär ... Men annars har jag svårt att förstå det. Igår fyllde min svägerska 86 år. Fler och fler från hennes familj har tyvärr gått över till en annan värld och den som hon pratar mest om i sin tidvis dimmiga tillvaro är maken, min halvbror. Ena stunden väntar han på henne där hemma och om en stund då oroar hon sig för om någon satt ljus i lyktan på hans grav. Att äldste sonen dog för drygt ett halvår sedan efter en kort tids sjukdom det nämner hon bara i förbifarten, men kanske är det för smärtsamt för att stanna kvar. När vi sitter och pratar med varandra och försöker hitta gemensamma nämnare i något litet sammanhang så slår det mig att för henne i hennes värld är allt samtidigt - yngsta sonen är drygt 60 år en stund och sen är han återigen 5 år och har hittat på något hyss. Det kanske blir så till slut att allt man upplevt i livet finns där i ens undermedvetna men inte i kronologisk ordning utan minnena poppar upp i vilken ordning som helst.

sång med pontare

Jag bestämde mig i höstas i all hast för att gå med i kyrkokören. Hade funderat på det ett tag nu när jag lämnade mitt jobb och tyckte jag fick mer energi över till annat. Varför det blev av i all hast var för att jag hörde att kören skulle sjunga tillsammans med Roger Pontare 10 december vid en föreställning i kyrkan. Sagt och gjort; jag som nygammal körmedlem sällade mig till sällskapet och vi har tränat och tränat och ända tills vi skulle träna tillsammans med honom har det varit svårt att helt och fullt veta hur det skulle vara med alla "håll-ut" o s v. Det visade sig gå riktigt bra. Han och hans musiker visade sig vara trevliga ödmjuka människor som var lätta att komma överens med. Roger P bjöd på saltat hjortkött från en plastmugg åt de som stod närmast och var väldigt mån om att vi inte skulle känna oss osäkra med sångernas olika upp- och nedgångar o s v. Kyrkan blev fullsatt och RP lufsade in i vit päls och näbbskor med en fackla i handen som han placerade i en stålställning där den stod och brann vilt och osade upp mot det höga kyrktaket.

Det lät riktigt bra och det var riktigt mäktigt att få brassa på i folk fall nu neder samt delta i den vackra Coventry Carol från 1500-talet; Lully, lullay, Thou little tiny Child med flera. RP:s utvikningar kring dagens äldreomsorg och allsången When I´m sixtyfour tycker jag faktiskt att vi kunde varit förutan. Men karl´n börjar väl känna sig gammal och ville väl ta chansen när han hade den - det kunde ju finnas någon där som inte bara förväntade sig julstämning. ;-)

Sången i kören har faktiskt gett mersmak och det har inte alls med Roger Pontare att göra. Jag har alltid mått bra av att få använda min röst till sång, både enskilt och i grupp och det har jag fått känna av mycket i höst. Vid en incident här i veckan med ett par illvilliga barn som ville kasta sönder mina fönster var det skönt att få dämpa stressen med att åka och träna sång för då glömde jag all förtret ett tag och kunde bättre ta tag i stressen som händelsen satte igång.

(bilden föreställer Roger Pontare i samtal med en av sina musiker - bilden är inte av god kvalitet - min mobiltelefon har inte så hög klass utan blixt - han har gett mig lov att använda den)

Snömotion och Roger P

Efter att jag fått i mig frukost har jag fått lov av snöskottarspecialisten att ta över detta ansvarsfulla arbete nu på förmiddagen. Gör hellre det nu än går min halvtimmesrunda på samma vägar och samma trottoarer kors och tvärs. Blir så himla less att motionera på detta vis emellanåt. Jag får nog trots allt ta fram den där förhatliga motionscykeln (finns det något tråkigare än det då?) och sätta på någon film på TV och trampa på samtidigt..eller jag vet inte.
En bra film skall avnjutas halvliggande och med något gott att tugga på och dricka till (läs saffransbulle och kaffe)! Ikväll sjunger vi i kyrkokören med Roger Pontare vid hans konsert här i kyrkan. Det blir verkligen spännande, att se hur allt klaffar. De noter vi fått och tränat med har i stort sett men inte helt gett oss en uppfattning om hur det kommer att låta, men hans olika utvikningar och wailanden o s v vet vi ju inte ett dyft om .. inte än... Föreställningen är i alla fall så gott som slutsåld! Rapport från denna tilldragelse med denna inte minst fantastifullt prydde "inföding" kommer imorgon!

självständighetsdagen

Igår morse när jag kom till Gårdebyskolan i Korpilombolo för att ha skrivarverkstad med elever under deras kulturvecka, möttes jag av den finska nationalsången som en hemspråkslärare med elever sjöng om kotimaa (henlandet)för den nyanlända personalen och viftade med en finsk flagga. De gick sedan runt och jag hörde den där sången på avstånd ett par gånger. Det blev liksom varmt kring hjärtat av den sången på morgonen i decembermörkret på Finlands självständighetsdag. Resten av dagen blev inte sämre med några killar och tjejer i år 8-9 som skapade med ord hela förmiddagen efter att de testat mig lite med ett par mindre trevliga benämningar i en gemenskapsdikt. När det väl var avklarat så gick skrivandet som en dans hela förmiddagen. Det blev en hel del att renskriva när jag väl kom hem efter att ha avklarat sju mil på spårig och isig väg och möten med ett tiotal monster till timmerbilar och norska långtradare. Innan jag körde hemåt hälsade jag på hos Linnéa och de andra på kansliet för European nightfestival, som pågår för fullt och där framtidstron blommar och pulserar.

energiastisgaste

Skitbra, skitroligt, skitmysigt och skitgott. Hur smakar skitgott ? Många som är mitt inne i yrkeslivet med fullproppade dagar av allt möjligt reflekterar inte så mycket kring vilket språk som råder, men en som f n i alla fall har tid att sitta och filosofera kring ett och annat, som jag t ex, som alltid varit intresserad av och jobbat med det svenska språket såväl privat som i yrkeslivet, kan inte låta bli att se hur vårt språk förändras. Att det kommer in låneord från andra språk skrämmer mig mindre än att vi liksom försämrar vårt eget, för det är att försämra när man inte kan säga att något är så fantastiskt gott utan måste använda ordet skit till, skit som luktar illa för det mesta och som man i alla fall inte BÖR äta. En som uttalar sig på detta sätt i stort sett hela tiden när hon ger beröm åt deltagarna i Idol är Laila Bagge. Räkna hur många gånger hon säger skit-, ni som har tid - som jag! ;-)
Ytterligare språkförbistring: "Årets kändaste person" .. jag ser den böjningen av adjektivet överallt nu och läser den i alla tidningar och hör programledare i TV säga så. Det heter Årets mest kända person... känd, mera känd, mest känd !! För hur blir det när man skall uttala sig om t ex Veckans mest energiska skribent: energiastisgaste, eller ??

grå tankekråkor

Gråvädersdagar innfaller ofta med gråväderstankar- och känslor.De här ältande tankarna som tenderar att gräva sig in i ens förstånd och eliminera den glädje man för det mesta ändå känner; livsglädje... Då och då läser jag och hör om människor som efter svåra sjukdomar får en annan syn på tillvaron, prioriterar annordlunda. Och det är väl kanske inte meningen att vi som fortfarande får vara friska skall ha förmågan att känna så. Men vi borde kunna det; vara mer tacksamma över vad livet ändå bjuder på varje dag; frihet från smärtor, mat för dagen, en skön säng att sova i, en kär varm näve att lägga sin hand i, musiken, böckerna. Mitt vad det är vänder det ju och oftast av något till synes banalt - de där gråväderstankarna övergår i nyfikenhet över vad den där stora fågeln gör där uppe i talltoppen, som just nu - är det en kråka eller kanske något större. Spännande. Måste kolla närmare. Men ofta då jag ser lappugglor och kungsörnar på långt håll så visar det sig vara stora kråkor ...Så! Nu flög den. Det var en kråka den här gången också, men det är ett levande kräk det också.

minnesfragment

En av facebookvännerna gillar La Vie On Rose och det behövdes inte mer för att jag skulle minnas en tidig morgon tidig vår i Paris då jag öppnat fönstret till mitt och resekompisarnas hotellrum. Nere på gatan höll en man på att lasta ur en liten skåpbil vid hotellentrén och sjöng samtidigt La Mere; en så´n vacker variant har jag aldrig hört - vilken röst och känsla- och ändå har den presenterats av olika fantastiska berömda sångare genom åren. Jag satte mig på knä på min säng invid fönstret och höll andan och bara lyssnade tre våningar upp med tårar i ögonen. Så abrupt tog det slut och han började babbla med någon i närheten ... Vid ett annat tillfälle såg jag en man som stod och spelade trumpet i motvinden på andra sidan Seine. Det fick mig att spekulera för mig själv - varför - i motvind !?

nygammalt

En nygammal känsla av lugn och förnöjsamhet som jag vill kalla livsglädje blir mer och mer närvarande; sover lugnt och tillräckligt, känner att jag blir snällare mot mig själv och andra. Nils Ferlin skrev: av ständig oro för stort och smått jag blev alltmera en igelkott. Känner att taggarna minskar i antal och ångesten för att inte göra det och det och rätt och fel och vad ska hon säga och han och hur ska det bli och bara det inte händer något med barnbarnen osv osv. Släpper mer och mer och hoppas på allt färre återfall eller fall pang bom...

försiktiga slutsatser och funderingar

Allhelgonahelgen är över. Det har varit ett par dagar av eftertanke och mer tankar än vanligt kring dem som gått över till en annan värld, den värld som vi här på jorden tror att vi vet både mycket och lite om, men som vi egentligen inte VET något om. Vi kan bara tro och emellanåt förnimma. Det gäller att kunna leva i förtröstan och kanske är det meningen att vi skall klara av att leva ett värdigt liv utan att veta - att försöka ha tilllit. Två minnesgudstjänster har jag varit med om eftersom jag gått med i kyrkokören igen efter snart tjugofem år. Anhöriga från när och fjärran har kommit till kyrkan för att få höra den käras namn blir uppläst. För mig har det också varit viktigt att göra så, att höra namnet på henne eller honom som funnits här och som fattas mig i olika omfattning - det ger en annan dimension åt minnet. Det är viktigt med eftertanke i allhelgonatid.

inbrott

Läser i morgontidningen hur villainbrotten ökar och då mest i Luleå - där finns ju också de flesta villorna. Människor ligger och sover och främmande personer kommer in och rotar i deras ägodelar. Det är det där med mitt och ditt som tydligen ett antal knallkorkar idag inte har begripit eller fått lära sig något om. Eller egentligen har de lärt sig det men skiter i det. Dessutom går de in i hus och plockar på sig mindre saker som går att bära med sig och särskilt guld är eftertraktat. Vi kanske måste börja tänka på att sätta våra eventuella guldattiraljer och annat värdefullt av mindre storlek på ställen de inte kan komma på att leta. Som den lösningsfokuserade individ som jag emellanåt är så har jag tänkt ut väldigt bra tillhåll för det som är värdefullt i vår familj. Men det är ju samtidigt helt makabert att vi måste använda vår energi och vår tid till att klura ut gömställen i våra egna hus med våra egna saker, som vi skaffat oss själv och betalat med våra egna surt förvärvade slantar. Samtidigt kan jag tycka det känns lite orolig när jag tänker på de vänner och släktingar som bor avsides dit det tar ett tag innan såväl grannar som polis anländer. Polis ja - vars ? och varifrån ?

kommunledningsmoral

Dagen idag skall bli en resedag har jag och H bestämt och långt skall vi åka, ända till Haparanda och tillbaka. Men dagen börjar inte bra när jag läser om personalen i Boden som inte får ta ut semester i samband med julhelgen då kommunen inte har råd anställa vikarier. Men till Boden Arena får de en biljett för att bevista en julkonsert. Vad är det för moraliskt och etiskt stympade personer som sitter och bestämmer om så´na här märkliga tilltag ? Hur räknar dom ? och hur mycket bryr man sig om sin personal, om hur de mår och har det? Varför är det så självklart att all personal vill gå på en julkonsert på Boden Arena ? För någon kanske det räcker med barnens julkonsert i skolan eller en konsert i hemkyrkan - en mindre omfattning. Det verkar som om alla skall göra allt likadant och sen ska de vara tacksamma också trots att ryggen värker och tröttheten håller på att ta över hela ens person. Jag hittar inte fler ord just nu om detta - blir bara ledsen och hoppas att journalisten i NSD skrivit fel.

Körsång

Jag har börjat träna sång i kör igen efter ett antal år. Mycket sitter kvar i en och behöver bara "hostas" upp, men jag kan märka skillnad mot förr - att jag inte lär mig lika snabbt om tidigare - men det är inget att skämmas för. En kvalitet har lämnat plats för en annan! Idag har jag varit med på min första uppsjungning och viskade till altkompisen att sista körsången får jag nog mima till för den känner jag inte igen och den går så himla fort. - Mima inte nu, sjung ut och träna - mina kan du göra sen om du inte tycker du hinner med. Sagt och gjort! Ödmjuk måste man vara och lyssna på goda råd - det gick riktigt bra att sjunga den till slut även om altarna framför mig nog emellanåt måste undrat vilken stämma jag var inne på. Herrarna bakom mig brassade på med sina starka röster så jag fick anstränga mig för att inte bli bas helt plötsligt.
Funderar också lite kring hur snabbt allt rusar fram i kyrkan vid en mässa som denna. Stå och sitt och sitt och stå och t o m utdelning av brödet och vinet gick i en faslig fart. Vad är det för bråttomtillvaro vi hamnat i eller är det jag som saktar av ... kan man undra. Hur som helst är det härligt att få använda sin stämband på det här sättet igen.

20 oktober

Mer och mer börjar den här pensionärstillvaron kännas riktigt lustfylld - att låta saker få ta tid och ta det mesta i sin egen takt - så man hinner tänka efter . Har blivit tillfrågad om ett inhopp för en sjuk rektor på en skola så nu uppstår dilemmat - ska jag svara ja eller nej ? Vill och vill inte. Det har blåst och regnat sista dagarna och eftersom jag njuter stort av att vara ute i storm så tog jag en längre promenad igårmorse och hittade denna blomma invid vägkanten, där den stack upp ur höstgräset och vid väggen blommar penséerna fortfarande. Intill ser jag hur en hansaros som nyss slagit ut invid nyponen i samma buske. Märkliga fenomen 20 oktober - växthuseffekt ?

En dam med en gullihund gick förbi i regnet häromdagen då jag fixade med något ute och hon var så upprörd över allt regnande och hur vattnet steg i älven och såg på mig med en blick så jag för en bråkdels sekund fick för mig att det nästan var mitt fel! Jag försökte med att det ju är så syrerikt ute när det regnar ... men hon verkade inte köpa det.

Nu på morgonen lyser solen på den stora gröna granen utanför mitt fönster och det blåser bara måttligt. Mitt kontorsstädarprojekt framskrider i sakta mak, men vinden och ljuset där ute lockar och jag kan med gott samvete skita i kontoret en timme och gå ut - härligt va!

(bilden är min egen - det är förresten alla bilder på min blogg om inget annat anges)

inställd höstpromenad

Solen sken på låg höjd och allt inomhus visade på damm och åter damm, varför jag bestämde mig för att ta en promenad längst ut mot Kalixälv till Espnäs (Äspnäs stavas det av en del) - hade tänkt göra det sen länge ... Det började med att jag tog på mig fel skor, som skavde och kändes hårda och obekväma. Det tycker jag förresten de flesta skor känns ... kanske har jag gått för mycket barfota i sommar. När jag närmade mig den stora ängen kände jag en lukt som tog mig tillbaka till höstarna hemma i byn, koskit om körts ut på ängen, men när jag kom närmare så försvann barndomen och den känslan, för nu luktade det fränt och illa som det gör av flytgödsel. Jag fick ge upp promenaden till Espnäs - får vänta tills marken är fryst! Promenaden blev något kortare än jag tänkt. Jag gick till en kompis och drack kaffe och babblade över en timme. Då ringde den orolige hälften hemifrån och undrade om jag blivit uppäten av någon björn. Jag hade sagt att jag bara skulle bli borta en halvtimme...

11 oktober

I vårt kalla urstädade växthus står hon fortfarande

-envisa fru Pensée- och vägrar ge upp ...

värmeminnen

Nu när graderna sista dagarna vandrat runt 0-strecket och vindarna blivit kyligare försöker jag minnas och känna värmen i Side, trots att +39 var lite väl mastigt ibland. En dag åkte vi på flodutflykt utefter Manavgatfloden. Såväl pelikaner och sköldpaddor skulle finnas att få syn på, men därav intet. Men bara färgen på floden var njutbar och sen vid stoppet innan hemfärden få bada på ena sidan i flodvatten +16 och därefter gå till havsstranden på andra sidan av sanddynerna och plaska runt i stora vågor och +26-gradigt vatten var bara det en upplevelse. Doppet i den turkos-oliv-grön-blå-grå floden påminde om hemma i älven ...

(bilden överst föreställer flodstranden till vänster och i bakgrunden havet - bilden nedan visar en av alla båtar vi mötte - och bilderna är som vanligt mina egna)

6 oktober

Det är 6 oktober idag. På förmiddagen plockade jag denna lilla bukett i min enkla trädgård. Är det sommarens sista bukett eller får vi någon överrasknings-sommar igen endera dagen ? Meteorologerna har meddelat att det kommer att snöa norrut ...

kommer tid kommer råd

samvaro, nyupptäckter och insikter...

-Anneli, vill du ha ägget löskokt, medel eller hårdkokt ? frågas från övre våningen och det känns helt och hållet som hemma. Vi är på besök hos goda vänner i Sundsvall under ett veckoslut och som vanligt är det lika trevligt att träffas igen. Det har gått ett par år sedan sist, men vi fortsätter att föra våra dialoger där vi sist slutade känns det som. Vi har fått några grå hårstrån fler och vi har fått insikter som vi delar med oss av och utsikterna de krymper ju som vanligt med åren som går. Men utsikten utanför det stora fönstret mot södra Stadsberget och staden Sundsvall i sin glans är bedårande och särskilt kvällstid kan man få förnimmelsen av San Fransisco eller något liknande även om jag aldrig varit där. Den som reser har alltid något att berätta om man så åker till Maldiverna, Turkiet eller Sundsvall! Vi sitter länge vid frukostbordet och vi sitter länge vid middagsbordet och där emellan hinner vi med ett och annat. Som att gå på innebandymatch, då sonen i huset spelar för Granlo BK och detta är första gången jag ser en innebandymatch överhuvudtaget. Har aldrig tidigare tänkt tanken att jag skulle gå på livs levande matcher i någon som helst sport. Kan känna idag att jag var en svikare då när sonen som lovande hockeyspelare körde sina matcher i när och fjärran. Pappan ställde upp och jag skyllde på att det var så många idioter i publiken som svor och skrek åt barnen så jag gjorde annat. För så aktiv i alla möjliga föreningsssammanhang och annat har jag väl aldrig varit som när barnen var på väg in i tonåren - det var väl något ångestfyllt självförverkligandestuk som jag höll på med...

Vid söndagens innebandymatch i sporthallen i Umeå sitter jag mellan farmor 86 år och morfar 80 år och följer med spänning den vita bollen som de vilt springande spelarna jagar. I början ser allt ut som ett stort kaos, men då vi har en speciell person som spelar så väljer jag att följa honom i stället och då blir jag riktigt haj på att förstå hela upplägget. Det är tjo och hej bland publiken och det blir en vinst för sundsvallslaget mot Älvsjö så alla är till stora delar nöjda bortsett från de och den som gjorde lite galna passningar allt emellanåt. Jag fick, kanske för stunden, lite blodad tand. - Kanske vi får börja åka på Luleå Hockeys matcher, säger jag till maken som ler stort ....

(på bilderna supporter 80 år och uppepparsamling- bilderna är mina)

Pistolen vid moskén

Varje morgon vid 06-tiden hörde jag honom, böneutroparen i moskén intill mitt hotell. Jag har hört det här förut och förundras över hur vackra röster de har - men är väl naturligtvis utvalda för att kunna hålla tonen. Ibland blir det nästan en absurd blandning när man sitter i lunchbaren vid hotellet och The gipsy kings och fler livliga musiker underhåller högljutt vida högtalarna samtidigt som böneutroparen manar muslimerna att be mot Mecka. Ibland landar tonerna från moskén och tonerna från populärmusiken i samma läge och det blir märkligt och suggestivt.

Min gode vän I ville visa mig moskén från insidan, men den dagen vi gick och knackade på var det stängt av någon anledning. Gården bakom moskén var välskött med ståtlig rosenhäck och en morgon tidigt när vi skulle promenera ned till havet upptäckte vi en pistol på den inhägnade gräsmattan intill moskén. I imamens trädgåd låg en pistol...det kunde också blivit en spännande inledning på en roman. En manlig bekant på hotellet såg väldigt förvånad ut när jag visade mobilfotot åt honom och undrade storögt varför jag fotograferat den och varför inte vi tog hand om den. Ja, varför gjorde vi inte det - tog hand om en leksakspistol - det kan man ju fråga sig- vad skulle vi haft för nytta av den kan man fråga sig. Jag glömde fråga honom det. Skrattade bara bort den konstiga frågan. Varför måste man alltid ta hand om allt ?

Side Flower and Power

I skuggan...

I skuggan av ett bananträd skulle kunna bli en bra inledning till en spännande roman om man vill. Här under bananträdet sökte vi skugga för att läsa, filosofera och meditera på dagarna i Side. Ett par katter gick omkring och tiggde mat och som här tog en styrketår ur poolen.

När graderna stiger till +39 är det skönt med ett bananträd och en fräsch och ren pool att svalka sig i.

Ali

Ali pinnar på mellan borden i restaurangen. Han ler och bockar och kommer att bli den bästa och trevligaste kyparen i Turkiet vad det lider ... Ali är femton år och har valt att lämna skolan. Hans handledare retar honom och säger att han var lat och därför fick han sluta och man kan förmoda att det var så, att han kanske var lat och ointresserad. Skolan kan också här i Sverige kännas jättetrist för en femtonåring som är aktiv och rörlig. Den hänger inte med i samhälls -utvecklingen, den lever sitt eget liv och det har den alltid gjort. En av mina lektorer i pedagogik på lärarutbildningen menade att skolan är en mastodont koloss som är mycket svår att vända på och svänga om. Så har det alltid varit och kommer så att förbli menade han 1991. Nu har jag ett antal år bakom mig inom skolans värld och tvingas konstatera med någon distans att det till stora delar är så. Han Sigurd, lektorn sa också att skolan är det första som reser sig upp ur sanden och ödeläggelsen vid varje jordbävning, varje krigsaktion i alla länder. Den lever som sagt sitt eget liv.

Alis handledare berättade för oss att det finns en möjlighet för elever i Turkiet att sluta vid femton års ålder och i stället ge sig in i yrkeslivet och skaffa sig en utbildning den vägen - liknande ett lärlingssystem. En piggare femtonåring än Ali tycker jag det är längesen jag stött på.

Han får några lira extra i handen som dricks när vi går och skrattar gott när jag säger - Goodbye Ali Baba! See you! ( maybe)

(bilden är min)

... för 200 svenska kronor!

-What are you talking about ? frågade jag smått irriterat den babblande massören på det turkiska hamamet på Hera hotell i Side.

- Oh, about some friends.

- I like when you sing`?

- What do you want me to sing ?

- It was good that song you sang before.

Min kompis sa efteråt:

- Du skulle ha bett honom sjunga "Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv..."

För alla som inte varit på hamam kan jag berätta att man först får lägga sig på en stor varm sten (bikini eller baddräkt på!)i ett rum med skön ånga. Sen kommer massörerna in som ofta är män.

Man blir avsköljd med olika vatten i varmare och svalare temperaturen och sen startar den mer "våldsamma" proceduren då man med en rivig vante blir skrubbad och avriven som en skitig hund.

-Turn around, ropar i detta fall den vilde turken och så fortsätter samma procedur. Därefter blir det avsköljning igen och sen pysslar de med något skum i tygpåsar och täcker en med detta så man ligger där som ett lödderberg en stund. Då jag är en närsynt människa så vet jag inte egentligen vad som pågår utöver "hanterandet". Så startar avtvättningen då man också får en lätt massage där de märker att man är spänd, som i mitt fall nacke och rygg.

Min massör sjunger för mig och min kompis som blir avtvättad på andra sidan av den stora stenen. Han har en underbar röst och han sjunger som jag förstår vemodiga turkiska kärlekssånger och lokalen med sin runda form och med stenväggar har en helt fantastisk akustik. Det hela är mycket magiskt och suggestivt.

-Stand up! tjoar han och så kastar han baljor med vatten över mig. Därefter lindar han in mig i två stora handdukar och vi får sätta oss ned utanför kompisen och jag för att dricka vatten och slappna av. Därefter blir det oljemassage och han frågar om jag vill ha en hård variant eller avslappnande och jag väljer naturligtvis det senare för vad det där hårdare är vågar jag inte ens gissa. Hur som helst så är det en av de bästa massager jag någonsin fått och inte minst ansiktsmassagen på slutet. Därefter lägger han på en ansiktsmask av örter och lämnar mig där. Jag flyger iväg någonstans mellan dröm och vaka tills jag blir hämtad av kompisens massör som leder mig den halvblinde till ett duschrum där jag får skölja av den gröna ansiktsmasken. När vi hämtar våra saker från ett låsbart skåp hör jag att massören fortsätter sitt jobb i rummet med den varma stenen och han sjunger lika vackert igen. Vi är så klara och går ut och sätter oss på närmaste lilla servering och beställer in varsin kall öl. Fortfarande två dagar efter mitt senaste besök på hamam är min hud mjuk som en babyrumpa!

Och allt för 200 svenska kronor!

något som är och hur det är...

-Nä men hej, sa hon den unga vackra glada tjejen i mina barns ålder och som jag känt länge, länge.
- Har du det bra nu när du är hemma? Det måste vara skönt att få vara hemma medan man är frisk och pigg och kan göra vad man vill. Du är verkligen värd det.
-Humm - jo jag har det bra, men ibland kommer jag på mig själv med att undra över vilken dag det var som jag skulle gå och jobba...
40-åriga unga med jobb och barn och fritidsintressen får ofta en känsla av att de inte räcker till och kan få för sig att pensionärstillvaron är något mot paradiset till. Och ändå så skulle de för allt i världen inte vilja gå i pension, tror jag i alla fall. Så har det ju varit för mig själv också en gång. Vi gör oss föreställningar om än det ena, än det andra och inte förrän vi verkligen ÄR där så förstår vi HUR det är och ett är säkert; det blir aldrig som man tänkt sig.

11 september

11 sept 1973 tog Salvador Allende livet av sig vid militärkuppen i Chile.
11 sept 2003 mördades Anna Lindh. dåvarande utrikesminister i Sverige.
11 sept 2001 dog 3000 människor vid attentatet mot tvillingtornen i New York. Det förändrade mycket i världen. Nya krig startades som vedergällning och säkerhetskontrollerna är fortfarande tio år efter händelsen mycket omfattande. Idag sänder TV1 program hela dagen om händelsen. Vi vet alla var vi var den dagen liksom vi också vet var vi var när Olof Palme blev mördad. Denna 11 sept var jag själv på väg hem från Piteå med fyra kolleger från Gränsälvs-gymnasiet då bilradion meddelade det förfärliga. Vi hade nyss satt oss i minibussen pladdrande och diskuterande om dagen på projektledarutbildningen som vi deltagit i. -Det är något som hänt i USA, sa han som körde. Vi hörde på radioreportern att det här var något speciellt och vi blev snart varse det hela med förfäran. A som då hade små barn grät och ringde hem för att höra var barnen var. K som nog inte riktigt begrep det allvarliga i det som hänt, vilket inte egentligen var så konstigt, tyckte att vi inte kunde göra något åt det och ville diskutera en fortsatt strategi i utbildningen på hemorten. Men det blev inget av det. Resten av färden var vi alla tysta då vi inte lyssnade på bilradion...och det ödesdigra blev alltmer omfattande ju närmare hemma vi kom.

..med blicken i fjärran

Vi gråtonade tre tanter 60- och 70+ trampar frenetiskt på träningscyklarna hos sjukgymnasten för att få upp flåset. Tio minuer är minimumgräns för att pulsen skall ge sig iväg en bit och den så nyttiga svetten skall tränga ut. Vi trampar och trampar i tysthet och förlorar oss med blicken i fjärren bortanför Poxkroken och längtar tills den tråkiga cykelstunden är över. Sen är det dags att börja med olika arm-, ben-, rygg och andra maskinövningar. Mitt bland de gnisslande apparaterna står F, språkpraktikant bördig från Somalia i sina långa vackra tygstycken i glada färger och med d blicken förlorad i fjärran någonstans medan vi stånkar och byter ställningar hit och dit. Vi har pratats vid några gånger och känner varann litegrand och jag frågar vad hon tänker på. Hon ler sitt vackra leende och säger "svenskan".... Ja vad trodde jag?!

min första växthussäsong

Första året med vårt växthus är snart till ända, men tomaterna rodnar och mognar och ett par paprikor är ännu på gång. Jag har gjort mina erfarenheter; sådde alldeles för mycket frön så plantor fick delas ut och solrosor t ex som jag aldrig lyckats med förut har ståtat lite här och där i min enkla trädgård. Att så, se hur det växer och sen skörda - finns det något så berikande egentligen ?! Till nästa år får jag använda mig av årets erfarenheter, men kommer säkert att göra nya erfarenheter då också. Nu gäller det att njuta av det som finns så länge som möjligt. När graderna blir mer i minusform så plockar jag in mina fortfarande blommande krukor här och förhoppningsvis kan vi ha en liten höstfest på tu man hand här inne älgjägaren och jag.

hur har du det med Änglarna ?

Kommunen lever i efterdyningarna efter Jägarna 2 och Leif på Folkets Hus gnuggar händerna av förtjusning och jag förstår honom. Han som får köra filmer med 8-10 personer i lokalen för det mesta. Nu har det handlat om bortåt 3000 biobesökare. Imorse lyssnade jag till den intressata personen Peter Stormare på Nyhetsmorgon och tänk om det hade gått att när han vistades här få ta del av hans vishet som människa. Bland annat så berättade han om sin starka intuition och hur han kunde möta människor emellanåt som han med säkerhet inte visste fanns här på jorden numera. Jag kan inte citera honom men han nämnde något om att de gånger han glömt änglarna och Gud så har det på ett eller annat sätt "skitit sig". Nu kan jag inte återge honom helt, men han går att lyssna på via TV4.se. Det där med änglarna tog tag i mig - jag har nog glömt dom rätt mycket, men har stark förtröstan i att de kommer när jag frågar efter dem ...

Vem jag - nä - vah ?!

I lördags fixade jag mina fossingar som emellanåt blir illa åtgångna av barfotatrav utomhus. Jag målade naglarna lila för att matcha min fina lila klänning. Jag med mina lila tånaglar och lila klänning blev så upphämtad till "avskedsmiddag" med styrelsen för mitt i alla fall hittills sista jobb. Vi blev fyra till den goda middagen. Av sju ledamöter kom tre! Mina lila tår fick snällt hålla sig under bordet och det var väl bara jag själv som njöt av de glänsande "juvelerna". Ingen dans på hotellet den kvällen och förmodligen inte så många andra kvällar heller här i glesbygden. Efter att vi ätit och börjat gäspa trängde jag in mina lila tånaglar i mina ecco-skor, slängde min yllesjal om kroppen och promenerade hem i den ljumma, mörka kvällen med en förvirrad underlig känsla som jag inte haft förut någonsin. Å andra sidan har jag inte förut lämnat något tidigare jobb med blombukett och presenter utan att ha siktet inställt på något nytt, men nu är det alltså definitivt - pensionär ! - är det mig de menar när de kallar mig pensionär ?? Nej, jag vill nog inte ställa upp på det - jag tänker inte bli heltidspensionär - det finns möjligheter som lockar och pockar på.

Hur som helst så lyckades jag peta för mycket med mina tånaglar så idag måndag har jag en kraftig nagelbandsinflammation i vänster stortå. Vad kan väl det betyda ?

(bilden är hur som helst min och föreställer mina 62,5-år unga fötter)

lääääget ?

Det slog mig att; om en muslim vänder sig mot Mecka och ber fem gånger om dagen - är inte det ungefär som när alla fem till fler gånger om dagen sms:ar till närstående: "Läääget ?" eller är jag i gång och hädar nu ?

Mat

Såg en film idag mitt på dagen ! City Island! Där fanns en mycket mycket överviktig dam som sade att det sexigaste hon visste var att äta och som hon åt. Huvaligen, det gäller att "se om sitt hus"! Annars var det en mycket sevärd film - en s k feel-goodfilm enl mina mått mätt. Igår sörplade vi i oss kräftor, imorgon blir det surströmming och det vattnas redan från hörntänderna som ju skall vara helt normalt enl Ulf Lindgren i Kallax som berättade om det på TV imorse. I förrgår fick P och A önskemat eftersom det var sista dagen av sommarlovet här. Igår åkte de till Luleå för att förbereda sig för gymnasiestart på måndag. Morfar som uppfyller de flesta önskningar de har, fixade en helt gudomlig planstek åt oss. Så visst handlar mycket om mat - men sexigt, njaa...

Vemodigt är det med sommarslut och skolstart, men vi har ju haft en helt fantastisk sommar med sol, bad, blommor och vind hur mycket som helst. Den får vi placera i minnets skafferi... ;-)

(Bilden föreställer morfars plankstek - men det syns nog inte hur god den var - han ökar på vissa ingredienser och drar ifrånn på andra - här följs inga recept!)

insikter och en aning utsikt

Igår var det premiär på Jägarna 2 här och jag cyklade till invigningen av utomhusmässan som hålls i samaband med premiären. Skall själv se filmen på söndag och jag gruvar mig redan mer än jag ser fram emot det då jag läste i NSD att det är en mycket blodig historia. Samtidigt förstår jag när jag såg allas förväntan och stor glädje hos somliga där ute vid Folkets Hus, att jag nog måste erkänna för mig själv min mossighet. Samma dag läste jag i det lokala bladet att konstgräsplan nu skulle bekostas. Och jag som tillsammans med några få kämpar för att få pengar för att få hit teater- och musikföreställningar med seriositet, klass och kvalitet ... Vad tror jag egentligen ? Gårdagen var återigen en påminnelse om hur jag hela min tid här sedan slutet av 70-talet kämpat så jag nu är mer eller mindre utbränd från alla håll. Men det är också nyttigt att komma till insikt om vad man håller på med - bättre sent än aldrig. Då vet man var man inte skall lägga sin energi! I övrigt är dagen idag regntung och grå - som gjord för film eller bok. Jag har nyligen läst ut boken Sarahs Nyckel, som också är filmatiserad. Den kunde jag inte lägga ifrån mig förrän jag läst ut den. Jag t o m gick omkring i huset och läste. Rekommenderas starkt.

litet och stort

En sån underbar solig augustidag med vind i björkar, aspar och granar. När jag cyklade till mitt ryggträningspass på förmiddagen fick jag en lite vemodig förnimmelse om att det kanske är sista sommardagen för i år. SMHI har lovat regn i några dagar och det behövs också, men den ljumma vinden gör så gott åt min själ .... eller det som jag tror är min själ - vem vet ? Ikväll har vi haft vårt första möte för året i teaterföreningen här lokalt och det är så sorgligt att vi fått så litet ekonomiskt stöd av kommunen i år att vi har svårt att se hur vi skall klara överhuvudtaget några föreställningar till våren. Men det är ekonomisk kris i stort sett hela världen så varför skulle det inte vara det också här i den här lilla världen. Å andra sidan tror jag det är här som i den stora världen att det inte alltid är de kloka som tar besluten ... fast alla gör vad de kan. De politiska ställningstagandena liknar nog mer lotteri än allvarsamma överväganden emellanåt ... såväl här i den lilla som i den stora världen.

sockerärter och blåbärsvodka

Kvällarna mörknar alltmer. Ikväll har jag tänt ett ljus i växthuset i den på höstkvällarna mörkare delen av trädgården. Det är skördetid även om det inte är i någon stor skala. Sockerärterna har en underbar grön färg som skulle var snygg på en blus eller nå´t sånt. Idag har vi också gjort i ordning för blåbärsvodka som skall stå och dra i ett par månader. Så i mitten på oktober blir det avsmakning! Naturens skafferi är ett ganska uttjatat uttryck, men inte desto mindre en realitet. Kanske är det dit vi är alltmer på väg i detta teknikens tidevarv med diskussioner om serverhallars vara eller inte vara, om "aipoddar" och "aipäddar". Människor vill ha något annat i slutänden. Ett mer humant alternativ trots teknikens allomfattande nödvändighet. (bilden är min)

ur Morsan

Detta är en del av en kommande roman (om den nå´nsin blir färdig). Men det är "vägen som är mödan värd".

Maja satt och såg ut över sjön. Vid Karlströms-stranden där det annars brukade stoja och skvalpa och tjuta och stå i var det tyst. Alla hade åkt iväg till Barnens Dag i Storbyn. Alla utom Maja. Stranden var den enda med sand i den här änden av byn och det var storbonden Karlström som ägde den.
-Alla ungar upp ur sjön! brukade han hojta kl 12 på dagarna när byns ungar stojade som mest i vattnet och alla fick brått upp för storbonden skulle ta sitt mitt-på-dagen-dopp när han kom hem på rast från högbärgningen för att äta fil och tunnbröd.

Bonden vägrade använda sina pengar till att köpa en badbyxa. Han badade naken och ville inte visa sina doningar åt byns ungar. Men Maja hade sett dem en gång när hon vågade snegla åt det hållet när bonden gick ned i vattnet innan hon hunnit upp riktigt. De såg ut som ett djur som levde där hängande och slängande mellan benen på den stora bonden ... som ett kamelhuvud eller nå´t så´nt som hon sett i en tidning en gång.

Men nu var det tyst i Karlströms-stranden. Maja lade sig på mage och såg småfiskarna kila mellan stenarna under bryggan. En bit längre ut var det sand och hon tänkte på att hon kunde hämta sina gamla blå smärtingskor och gå på de vassa och hala stenarna ut och se´n bada där ute. Skorna kunde stå och vänta på bryggan.

- Voi perkele, skrek det från stranden. Svosh och svish och voi, voi, hoi, hai lät det när morsan slänge med ett tygstycke ommkring sig.

Maja förstod att det var en geting i farten för då blev morsan så där galen. Getingen bodde säkert i slänten bakom vattenvärmaren och hade blivit väckt av röken och surrade irriterat omkring. Vart skulle morsan ta vägen om inte rakt ut i sjön. Hon missade t o m bryggan när hon tjutande i en vit bomullsrock, med röda blommor på, sprang ut i sjön; halkade på stenarna på botten och satte sig pladask. Där satt hon och den ljusa rocken gungade som ett blött segel i vattnet. Först lät det som om hon grät, men sen kunde Maja se att hon fnissade och hissade med hela sin stora kropp och Maja log stillsamt där hon satt på bryggan.

Vinden tog i, asparna invid stranden skramlade mer och mer. Morsan stånkade och stönade och kom upp ur vattnet blöt som en katt.
- Voi, voi, tur att det är sommar och varmt, suckade hon där hon stod och vred ut det mesta av vattnet ur rocken sin. - Hördu, hjälper du mig och sköljer lakanen sen ?

om jag kan hålla mig ...

Medan brödet gräddas går jag ut för att hämta in posten och snacka med solrosen vid min vägg. Den ser nästan ut som en människa och inuti det bruna glittrar det som av små inte diamanter men nå´t ditåt. Luften är augustiluft , ljummen och sval på samma gång; ser mig själv med skolväskan gå till min första skoldag den gången - känner mig helt plötsligt av någon anledning mer som en förstaklassare än en pensionär. Med posten idag kom ljudboken När horisonten flyttar sig av Bodil Jönsson, som skall bli en fröjd att lyssna till nästa gång vi åker på någon längre färd i bil... om jag kan hålla mig.

den vackraste ....

Det finns hus och människor i byn också ! 28 bofasta, men på sommaren är det folk i de flesta stugor och större hus. Många återvänder några dagar eller veckor till den vackraste byn i världen!

hem till byn

Det blev inget bad idag, men det blev många minnen och glada skratt och eftertänksamheter vid vår promenad genom sommargrönskan i hembyn. Dessutom var det helt myggfritt. vilket för mig var förtrollande. Vi gick "broarna runt" och min kompis sedan barndomen pekade ut ett litet lugnvatten i den forsande älven där jag badade naken vid en utflykt i skolans år 1. Jag hade av någon anledning inte med mig baddräkt, men vägrade gå därifrån utan att ha badat. Så jag klädde av mig allt och plaskade på där bland de andra barnen och killarna i de äldre klasserna skrattade åt mig. -Du var som tuff du när du var liten, sa A-M. Varför är det så roligt att höra just så´nt ? Kanske för att det blir en lite annan dimension på minnena. Jag har inte tänkt på mig som tuff - jag bara minns att jag var den enda som var naken och att killarna skrattade.

Så vackert det är där hemma i byn och så korta vägar och stigar är nu mot då man var barn.

Just idag ...

Igår var första dagen på mitt uttag av allmän pension och det kändes inte så särskilt. Jag cyklade på kvällen över till en god vän som blev 80 år tidigare i år och när jag cyklade hem efter några timmars prat och intag av goda anrättningar tänkte jag på att jag hoppas jag är lika pigg och klar som hon när jag blir 80 ... När jag kom hem hade en annan god vän förärat mig med en flaska gott vitt vin och ett kort med texten: önskar dig en spännande och "fri" tid framöver. Njut och ta för dig! Jag blev jätteglad. Jo jag skall ta för mig .. frågan är med vad och vars, men det löser sig säkert med tiden. Har ett par projekt som fått ligga under alla åren, som måste åtgärdas.

Idag har jag lämnat tillbaka nyckelknippan som jag skramlat med sen sju år tillbaka och det blev faktiskt betydligt lättare i såväl fickorna som min väska och till en del också i min hjärna. Det är en helt fantastisk sommardag idag och jag har ätit lunch med A och hunden Ricky. Skall lägga mig i solen och lyssna på Sommar eller den norske Björn Eidsvåg med sin säregna sångröst.
Just idag mår jag bra, just idag är jag stark ... eller nåt sånt sjöng han Kenta en gång och jag instämmer. Imorgon blir det besök i hembyn med barndomskamraten A-M som är på besök. Kanske blir det ett dopp vid Anderssons stranden t o m

nybakt och sjusovare

Våra två äldsta Hjärtans Fröjd kommer och sover över ibland. De ser filmer halva natten och sover till bortåt 12-tiden. Jag måste påpeka att de sover bort de vackra sommardagarna, men efter att ha tänkt till en stund så kommer jag ihåg hur man själv gjorde vissa somrar. Man låg och sov halva dagen, läste halva dagen och umgicks med kompisar till halva natten ... Det gäller att påminna sig. Medan de sovit och gubben jobbat har jag under förmiddagen bakat matbröd på dinkelmjöl och sockerkaka med valnötter och squash (av den enda squash jag lyckats få att överleva hittills). En god vän kom förbi och snackade en stund över en kopp kaffe och så småningom steg sjusovarna upp, mumsade på det nybakade brödet och gjorde scrambled eggs och nu kl 14.20 då solen gassar som mest ser de på film och verkar må jättegott. Jag njuter av alla stunder de är här - om några veckor börjar skolan igen och båda försvinner till gymnasiestudier i Luleå och allt vad det innebär. Jag unnar dom verkligen en avslappnad sommartid på det sätt de vill ha den! (bilden är min och visar att jag använt en halv squash till den goda kakan).

hotellrum i träden 2

Vi fick bara besöka två hotell"kojor" då det fanns gäster i de andra - det ena längst till vänster är gjort av spegelglas och dit kommer man på en hängbro som svajar lite. Här intill finns en bild över sängen i "kojan" som ser ut som en liftcabin (nere till vä) - bilden ger inte kojans kvalitet och inredningsidé riktigt rättvisa.

(Bilderna är mina!)

utflykt tíll trädhotellet

Igår åkte vi på utflykt till bl a Harads och Tree Hotel, vilket blev en mycket intressant resa som även innehöll intag av god lunch på Brittas Pensionat och allehanda intag som små korksupar och smörgåsar och färska jordgubbar mm mm.

När jag tycker att ekonomin tillåter vill jag bo uppe i ett träd åtminstone en natt och när jag vaknar och sätter mig upp i sängen ser jag trädtopparna och längre bort luleälv och blånande skogar och berg ... det skulle kännas som ännu en behaglig dimension av livet!

man vill bli älskad ...

Man vill bli älskad/i brist därpå beundrad / i brist därpå fruktad / i brist därpå avskydd och föraktad / Man vill inge någon slags känsla /Själen ryser i tomrummet och vill kontakt till vilket pris som helst (ur Dr Glas av Hjalmar Söderberg)
(Bilden: copyright Paulina Nilsson)

utsikt genom ett myggnät

Kanske var det alla benspark i kallvattnet som nu orsakat värk och kramp i vänster ben varför jag tillbringat det mesta av dagen på en altansoffa bakom ett myggnät .. men eländena bits ju t o m genom nätet. Tankarna går hela tiden till alla förtvivlade människor i Norge. Vad skall vi nu bli ännu mer rädda för; unga människor som sitter hemma och ugglar vid sina olika cyberuppkopplingar. Hur många är inte de ???

Igår ... och idag

Igår hade jag en helt ljuvlig dag med A-B i Luleå. Vi började med go-fika i hennes trivsamma smakfullt inredda lägenhet och så gick jag för att göra shoppingfynd och tänk för en gångs skull kände jag att jag gjorde riktigt fina blus-fynd. Därefter var det lunchdags vilken avnjöts med utsikt över Luleå södra hamn med solglitter i vattnet. Det var en mycket varm dag och vi åkte iväg till Storsand med kaffekassen i högsta hugg för att bada och sola lite . Två rejäla dopp med simtur avnjöts i luleälvens sköna vatten även om vi båda är lite rädda för att inte nå botten så vi bottensimmade väl en del... Vid hemkomsten rask uppiffning för middag på Musikomat där vi åt libanesiskt och fick oss en rejäl information om vad vi åt av den energiske och trevlie libanesiske mannen. MEN innan vi åkte till middagsstunden fick vi veta att regeringsbyggnaden i Oslo bombats. I bordet intill satt ett norskt par som inte visste ett dyft och blev aningen chockade av informationen. Sen har det rullat på och det hemskaste hemska har ökat på. Idag kl 10.45 meddelas att 84 ungdomar och barn dödats på Utöya av högerextremist, som också mest troligt orsakat bombdramat i Oslo med sju döda. Extremismen har visat sitt rätta vansinniga ansikte!

sommarjobb ??

Två goda vänner oberoende av varandra berättar besviket om besök på ortens långvårdsavdelning hos anhöriga. De berättar om unga vikarier som ser lite rädda ut när de får frågor och ordinarie personal har gått på rast ... och matrast måste alla få ha, men inte alla ordinarie på en gång vah ?! Vid ett matbord sitter ett par ungdomar och matar gamlingarna med ena handen och knapprar för fullt med mobiltelefonen med den andra! Och jag måste då undra - var är arbetsledningen ? och kuraget hos ordinarie medarbetare ? De måste väl ändå kunna säga till om ungdomarna tror att de kan ta in sin annars så bekymmerslösa mobiltelefontillvaro på jobbet där de skall ta hand om vårdkrävande gamlingar ... eller vågar man inte .... vad är man rädd för ? Varför är alla så in i h-vete rädda ? och just såna här grejer är en arbetsledares skyldighet att se till att det inte förekommer. Hur skall ungdomarna annars lära sig sina ansvarsbitar ute i livet ? ... eller är det så illa redan att det inte gör något att man stoppar in mosad potatis i gapet på en senil utsatt människa medan man med stort intresse följer vad som försiggår på face-book, eller övriga nätuppkopplingar watever ?!

dagen idag

Idag tror jag inte jag skall göra någonting alls. Det är +21 och sol och kl är 10. En ljum sommarvind drar i träden. Men lite måste jag - som att öppna fönster i växthuset, vattna lite och klippa bort en del torra grenar i trädgården. Men det är nästan som att inte göra något alls. Har börjat läsa Beate Grimsruds En dåre fri och är redan fast. Nyhetssändningarna meddelar att detta är en ödesdag för Europas ekonomi och i förlängningen kanske en ödesdag för hela EU. Det oroar en del, men så är det ju alltid; motsatserna duggar tätt. Ena stunden välmående och avslappning i en skön stol i solen och i den andra en irriterande broms som biter till.. även om det är en aning enkelt att jämföra det med ekonomiska ödesdagar. Men det som sker i det stora sker också i det lilla ... så verkar tillvaron vara beskaffad.

efter marknaden

Så var årets marknad över och tänk vad mycket vi inte visste att vi behövde. Jag behövde en ängel som tillverkats av konsthantverkare i Mörön. Bilden ger henne inte riktigt rättvisa, men hon är mycket dekorativ och passar precis där jag ställt henne. Hur kan jag ha missat att jag behövde en så´n ? ;-) Jag behövde också en ny trasmatta i svart och vitt och aleo-verasalva för 300 spänn !! och en till sarong i batiktryck från Stina Jakobssons klädställ! Det känns faktiskt skönt att det hela är över - så känns det varje sommar - men ändå finns det en viss längtan till den annorlunda period av tre dagar som inträffar varje år med nya ansikten överallt ! En fin konsert var jag på i fredagskväll i kyrkan där tre eminenta musiker presenterade visor på ett lite annorlunda sätt och extranumret The Midnight Sun will never set gav en stund av lycka ... det var nästan som om Miles Davis tog en sväng förbi Överkalix kyrka, men bara nästan!
Trevliga middagar har vi också haft; senast igår kväll då jag helt glömde bort att jag brukar få ont i munnen av rädisor. Jag åt rädisor som en häst mumsar havre och mycket riktigt har natten varit eländig med ont i munnen och halsen och det halsonda har stannat kvar så jag gruvar mig varje gång jag skall svälja. Om det inte är bra imorgon blir det besök hos doktorn. Ikväll har den förstfödda sin 42-åriga födelsedag och jag bidrar med ett par sorters chokladbakelser som jag om en stund skall åka iväg med. Ny vecka - en hel vecka av dagar som inte innehåller någon som helst planering utan bara att ta dagarna som de kommer ... det är en märklig känsla hos en som maken säger "springer runt hela tiden" . Lovar att lugna ned mig!

i marknadstid

Sommaren är verkligen en kontrast till vintertiden här på orten. Varje dag bjuder på nya händelser. Igår stod plötsligt vänner från Varberg på vår trapp och kom för att överraska och överraskade blev vi. Det blev en oplanerad god middag hos gemensamma vänner och innan dess lyssnade vi till seniorprofessor Olle Bygård, bördig från Överkalix och tillhörande samma bjernsläkt (bjern=björn) som maken. Han, hans forskarlag i Sthlm och Umeå samt forskarlag i Storbrittannien och Indien har under ett antal år bedrivit intressant forskning kring hur överkalixförf'ädernas liv särskilt näringsmässigt påverkat senare generationer. Överkalix har en mycket homogen befolkning och är i forskarkretsar känt över hela världen. Idag kommer så fler hjärtans fröjd till vår boning och så blir det marknad i dagarna tre med allt vad det innebär av fler möten och aktiviteter.

en tripp till öst

Den som reser, har något att berätta ... Jag har ett par dagar i början på veckan besökt vår östliga metropol Haparanda och Torneå och umgåtts med vänner och lärarkolleger från förr. Vi har pladdrat i mun på varandra och emellanåt kämpat för att överrösta varandra. Vi har sovit länge, vi har ätit och druckit gott och vi har besökt olika ställen som konstutställning och silversmed och även en överdådig toalett samt ett sånt världsligt tempel som Ikea. Jag tog Tornedalsvägen upp för att kolla hur det såg ut på anhörigas gravar i Hedenäset och sommaren var så vacker, intagande och mäktig som den bara kan vara utefter just Torneälven norr om Haparanda. Alltid när jag åker den här vägen fylls jag av en form av vemod som jag inte blir riktigt klar över vad det står för ... En del av mina förfäder har fötts, bott och verkat här på finska sidan vid Vojakkala - kanske det är dom som vill "komma till tals"...

Sommarlunch (middag)

Dopp-i-kopp med lök och smör som fått smälta i kokt potatisvatten, gravad lax, sås på turkisk youghurt o sweet-chilisås, färskpotatis (inte vår egen, men ändå...) och en sallad på spröda ruccolablad, tomater och avocado. Om man vill så räcker det med en skiva lax och en färskpotatis och bara lite, lite sås ... ;-)

Lurad i klorofyllen

Man sitter här i klorofyllen och solen, förnöjsam efter allt regnande som gjort att allt bara växer och växer och mer behöver inte jag för att känna mig lycklig och nöjd ... men så är det det där med Outukumpu som spyr ut kemisk skit över hela Bottenviken och så långt bort är inte vi än att vi också får befara att utsläppen ligger här och jäser i marken. Det är en känsla av att vara lurad - mitt i allt det vackra finns något osynligt krom eller kvicksilver som på sikt kan döda oss.

Kommunalrådet i Haparanda och någon annan dignitär satt och smackade i sig sylt från naturreservatet Riekkola och tyckte det var sååå gott, inget konstigt alls... Vad hade de trott - att det skulle luktat krom eller kvicksilver... hur smakar kvicksilver t ex ? Det finns massor i viss insjöfisk och det äter vi och njuter. En tjänsteman hos Domänverket drack en gång hormoslyr för att bevisa att vi inte behövde vara rädda, inte alls ... Sen dog en massa män i en by i norra Västerbotten en efter en - byn blev full av änkor - männen hade gått med hormoslyrsprutan på ryggen och inandats giftet. Tjänstemannen från f d Domänverket lever än, men frun dog i cancer ... Tilläggas skall att jag inte har någon anledning att döma eller anklaga, men människan har ju alltid varit korkad och gått på allt möjligt svammel. Snart sitter vi väl självlysande i klorofyllen!

Bön

Jag går igenom och städar mitt kontor - det har jag gjort de senaste två åren, men i höst räknar jag med den stora finalen, eftersom rummet måste tapetseras om och få nytt golv. Nu har jag också senaste månaderna lite i sänder städat ut mitt kontor på jobbet där jag huserat i mer än sju år. Bland allehanda blandade pappershögar hittade jag vykortet med texten: Morgonbön/Oh Herre, hjälp mig att hålla min stora trut stängd tills jag vet vad jag talar om... Kanske borde jag haft kortet synligt och tittat på det då och då .. Livet har emellertid hittills lärt mig att man nog får hålla sin trut stängd allt som ofast, fastän man VET vad man talar om.