söndag 19 oktober 2014

Idag tände jag ett ljus ...

Jag besökte söndagsgudstjänsten idag och tände ett ljus för Marietta. Av de i min närhet som gått bort senaste halvåret och vid alla kistor jag sjungit på senare tid så var detta något som tog mig hårdast. Marietta som jag lärde känna på högstadiet på 60-talet och senare blev min lillebrors svägerska, skulle jag ju träffa och ha samtal om livet och gemensamma minnen. Men så långt kom jag inte. Hon fick en allvarlig cancersjukdom och inom en kort tid var hon borta från livet här och det var för sent för några samtal.
Vi möttes alltid då och då eftersom hon på senare år bodde i kommunen och känslan var alltid varm och bekant och vi log och hejade och varje gång tänkte jag att jag vill träffa henne mer och pratas vid. Det känns så gott med människor som levt i som Marietta en mycket hård verklighet, men som tagit sig uppåt och samtidigt blivit en ödmjuk och livsbejakande person. Det har inte alltid varit så lätt att komma tillbaka till det sociala liv där vi sätter gränser för hur människor ska och inte ska vara.
-Du var alltid så snäll mot mig, sa hon en gång och jag kom ihåg att hon var en person som det var lätt för omgivningen att se ner på och hon blev också mobbad i perioder. Hon sökte sig  till mig under högstadietiden när hon mådde sämre fysiskt då hon led av någon slags epileptisk åkomma som gjorde att hon emellanåt blev okontaktbar. Ibland kändes det jobbigt. Jag visste inte riktigt hur jag kunde hjälpa henne, men jag fanns där och det räckte nog kanske ...
Nu finns hon där dit vi alla ska gå en gång och vet något som vi andra inte vet. Men som den person jag minn att hon var så bejakar hon nog också det där i andevärlden ... Det är så lessamt - hon hade behövt få leva många år än och vara tillsammans med de sina och med sin sambo; de lyckades klättra uppåt tillsammans och stötta varandra.
För mig är det bara att konstatera att jag missat våra samtal och det får jag leva med.