lördag 13 december 2014

mitt i Världen

Har inte kunnat låta bli igen .. diskussionslysten som jag är av födsel och ohejdad vana. Hela min uppväxt var fylld av diskussioner i vårt trånga lilla kök av såväl hög som låg dignitet, väder, politik. I början lyssnade man bara på de vuxna, grannen bondeförbundaren som varje morgon besökte min far socialdemokraten för att diskutera politik en stund innan arbetet på bondgården tog vid. Sen började man själv delta i snacket om än lite trevande i början men det riktiga diskuterandet kom nog igång sen när man flyttat hemifrån och börjat få grepp om samhället lite mer.

Jo har inte kunnat låta bli att gå in på sidan Överkalixdebatt igen och har blockerat folk hit och dit för att slippa alla ältanden och personliga närapå påhopp emellanåt. Nu deltar jag bara där det finns relevans och sätter in aktuella artiklar som belyser allt möjligt.

För ett antal år sedan när jag besökte med barndomshem så hittade jag bakom en bräda på bron något som jag skrev en gång: Anneli Gustavsson - Kukasjärvi - Vitvattnet - Kalix - Norrbotten - Sverige - Europa - Världen. Trots att vi växte upp mitt i skogen så var vi nog alla ungar i byn mycket medvetna om var vi befann oss. Det har jag i alla fall nog att tacka bonden och pappa med sina politiska snack och den folkskola som fanns i byn där så mycket av trevligheter fanns för det mesta.

När jag läser en del inlägg på Överkalixdebatt om invandrare, tiggare och liknande så verkar det som om de lever i en tro om att det här är Världen...

söndag 19 oktober 2014

Idag tände jag ett ljus ...

Jag besökte söndagsgudstjänsten idag och tände ett ljus för Marietta. Av de i min närhet som gått bort senaste halvåret och vid alla kistor jag sjungit på senare tid så var detta något som tog mig hårdast. Marietta som jag lärde känna på högstadiet på 60-talet och senare blev min lillebrors svägerska, skulle jag ju träffa och ha samtal om livet och gemensamma minnen. Men så långt kom jag inte. Hon fick en allvarlig cancersjukdom och inom en kort tid var hon borta från livet här och det var för sent för några samtal.
Vi möttes alltid då och då eftersom hon på senare år bodde i kommunen och känslan var alltid varm och bekant och vi log och hejade och varje gång tänkte jag att jag vill träffa henne mer och pratas vid. Det känns så gott med människor som levt i som Marietta en mycket hård verklighet, men som tagit sig uppåt och samtidigt blivit en ödmjuk och livsbejakande person. Det har inte alltid varit så lätt att komma tillbaka till det sociala liv där vi sätter gränser för hur människor ska och inte ska vara.
-Du var alltid så snäll mot mig, sa hon en gång och jag kom ihåg att hon var en person som det var lätt för omgivningen att se ner på och hon blev också mobbad i perioder. Hon sökte sig  till mig under högstadietiden när hon mådde sämre fysiskt då hon led av någon slags epileptisk åkomma som gjorde att hon emellanåt blev okontaktbar. Ibland kändes det jobbigt. Jag visste inte riktigt hur jag kunde hjälpa henne, men jag fanns där och det räckte nog kanske ...
Nu finns hon där dit vi alla ska gå en gång och vet något som vi andra inte vet. Men som den person jag minn att hon var så bejakar hon nog också det där i andevärlden ... Det är så lessamt - hon hade behövt få leva många år än och vara tillsammans med de sina och med sin sambo; de lyckades klättra uppåt tillsammans och stötta varandra.
För mig är det bara att konstatera att jag missat våra samtal och det får jag leva med.

måndag 6 januari 2014

handikappad ?

Ibland kan jag fundera över om jag har något slags uttryckshandikapp; som igår när en släkting var på besök och jag berättade om hur jag på morgonen suttit och läst tidningen och att det plötsligt surrade  kring mitt vänstra öra. En fluga! I januari! Jag upptäckte sedan att jag hade en blomma som var full i flugor. Jag berättade bara det här så där i förbifarten. Hon stirrade på mig och sa´ med brysk och allvarlig min: -Inte gör väl det nå´nting!  Sen är jag trög i tanken också - för först ett par timmar efteråt började jag fundera över detta. Berättade jag det hela på ett sätt som om det var en katastrof, eftersom hon reagerade som hon gjorde. Dessutom kan jag ju fundera väldigt mycket och länge och älta över varför människor säger som de gör och varför de gör det o s v.  Av en god vän som hör till den rättframma sorten har jag fått höra att jag är väldigt tröttsam med mitt tjatande om vad människor har sagt och på vilket sätt de har gjort det. Jag så att säga "hänger upp mig"... Sen kan jag bli väldigt fundersam över en så´n grej som hände vid en middag med människor som känner mig och som jag känt längre - en av damerna vänder sig till en person bredvid sig och frågar om namnet på den där byn, som ligger där bredvid den andra byn och de funderar tillsammans och skiter totalt i att det är mina hemtrakter! Vaffö gör di på detta viset då ? Förmodligen har jag för mycket tid och för mycket energi som tar sig såna här funderingsuttryck... ?