tisdag 21 februari 2012

Scenkonst!

I helgen deltog jag i Scenkonstdagar i Umeå på Folkets Hus. Och som alltid vid liknande evenemang är allt proffsigt och välordnat såväl vad gäller organisering och struktur av de olika programinslagen, som mat och fika och trevligt är det att få träffa scenkonstintresserat folk igen, både gamla bekanta som nya. Vi fick en liten uppgift under lördagen då vi för vår granne i salen skulle berätta om vårt starkaste tidigaste minne av scenkonst. Jag har ett stort från den sommaren jag var 6 år:
I byn hos grannen storbonden på den för andra gången den sommaren nyslagna ängen har man placerat ut alla bänkar från skolans gymnastiksal. Det börjar skymma i augustikvällen och kulörta lyktor hänger i två rader längs hela ängen, upphängda på s k hässjirindor (störar). Längst ned på ängen framför den stora sjön har byns JUF-förening (Jordbrukarnas UngdomsFörbund) arrangerat en teaterscen i en stor lada. På scenen framförs med stor inlevelse Jeppe på Berget. Alla i byn har gått man ur huse och förmodligen också från närliggande byar. Teater och musik är nämligen stora begivenheter i byn i alla sammanhang. Jag själv följer med spänning föreställningen som jag mest kommer ihåg av är den förfärliga scen då Jeppe tänker hänga sig och hans förtvivlade fru drar honom i byxbenen och skriker allt vad hon orkar. Jag tycker allt är så erbarmeligt sorgligt så jag sätter också igång och gråter och snyftar. Min lillebror Erik, då 4 år, lägger då armen om mig och säger om jag minns det : -Glåt int`! De är ju bala Anderssons Helga! Så hette hon bondkvinnan i grannården som så inlevelsefullt vrålade ut sin sorg. Lillebrors omsorg om mig föranledde en hel del munterhet av omgivningen och mer än så minns jag inte. Genom åren har olika upplevelser av teater, musik och dans gett mig fantastiska upplevelser även om jag också somnat på någon. Ibland har det faktiskt varit jobbigt att så intensivt leva sig in i teatrar och filmer m m som jag faktiskt fortsatt med sen den där gången för 56 år sen.
(klicka gärna på bilden för att se den i större format!)

fredag 10 februari 2012

virkat



I värsta kylan har jag drömt mig bort till de soliga dagarna i Side i september, de övervarma dagarna då längtan till svalkande vatten uppfyllde nästan hela ens tillvaro. Hittade en bild som jag tog då vi satt och väntade på att bussen skulle ta oss tillbaka till hotellet efter en supervarm dag med härlig tur till havet och då man hade sand i alla kläder och skor och överallt! Bussen hade en virkad gardin fram och jag tyckte det var så exotiskt. Häromdagen såg jag något inslag på TV i förbifarten då en långtradarchaufför intervjuades i sin förarstol och den bilen här i Sverige hade också något som så ut som virkat i framrutan. Han kanske hade köpt den i Turkiet ?!



söndag 5 februari 2012

att få sätta igång...

Måndag i den här delen av världen. Kylan har dragit sig aningen tillbaka och snön yr över den ståtliga granen utanför mit fönster. Den är lätt att fästa blicken på när man försöker fundera och fokusera. Min adept som jag väntar på som Fantomen "alla vet att han finns, men ingen har sett honom", har blivit försenad i sin flytt till det här landet i norr från mellan-Europa. En låda full med material från konsultföretaget som jag skall göra uppdraget åt står och väntar: -Ta med dig lådan till utbildningslokalen så har du ett bra start-kit, uppmanade mig den som jag tror unga projektledaren, eller hon kanske är gammal och tror att jag är ung ?! och vad säger man om det efter ett helt arbetsliv fullt av utbildande, organiserande, projekterande. Det hade varit lätt att påpeka något ironiskt, men vad har man för det ?! Det är bara att sucka lite lätt och hålla sig för pannan en aning. Utmaningen i det här uppdraget ligger absolut inte i hur jag skall göra det praktiskt med pennor och pärmar, utan mer i elevens förkunskaper och upplägget vi gör tillsammans. Sen är det ju också bra att ha ett vettigt tillhåll också - men om man släpper taget en aning så löser sig nog det mesta.