Kluven

Det är några dagar efter dopparedan och julhelgen blev trevlig, fridfull och proppmätt! Imorgon eftermiddag anordnas manifestation mot meningslöst våld här i samhället. Varför känner jag mig kluven ? Varför känns det inte självklart att gå med ? Ett misshandelsfall i julhelgen, där unga killar gett sig på en sovande kille och han fått en hel del frakturer i ansiktet, har utlöst starka reaktioner hos människorna; så även hos mig. Men varför blir jag inte förvånad ? Varför känns det så JAHA ? En orsak kan vara att jag länge nästan väntat på att det också händer här - för det händer överallt i landet idag - misshandel, dödsskjutningar. Drogade ungdomar löper amok och slår omkring sig. Jag har fått den känslan redan när jag sett högstadieungdomar spela CS med varandra via datorer; ett spel där det handlar om att skjuta ihjäl så många som möjligt. Det må vara förbjudet att göra det när man är under arton år, men ungdomarna blir så igångtriggade av våldet att de inte kan sluta och blir nästan tokiga av ilska när man ser till att avbryta det hela. Varje gång jag sett detta har jag blivit förtvivlad och har inte kunnat rycka på axlarna. De flesta barn klarar av detta utan att bli huliganer, men sen finns det alltid de som har någon svaghet, något funktionshinder, någon känsla av utanförskap, något som måste kompenseras och det är så komplext och svårt att förstå. Jag hoppas att de som går med i demonstrationen mot våldet gör det av kärlek till medmänniskan för annars leder det ingenvart. Man kan inte gå i ett antivåldståg och samtidigt hysa vedergällningstankar! Vi måste reagera, visst, och vi måste börja nu som det heter. Men vi måste också hålla i det hela tiden - föräldrar, skola, barnomsorg och inte minst kommunens socialtjänst. Alla barn är allas barn och det är vad de GÖR av galenskap som måste hanteras i olika rättslig grad - men samtidigt måste de fortfarande respekteras som människor i sina tillkortakommanden.
"Att ge upp är inte en framkomlig väg!" (rektorskollegan och samen Nils Vasara Hammare)