söndag 1 december 2013

pSalmer och så´nt

Igår var det första advent och som brukligt deltog vi i kyrkokören i gudstjänsten. Konfirmanderna deltog också och den här gången var det lite annorlunda då biskopen för Luleå stift gjorde oss den äran med biskopsmössa, stola och hela köret. Överkalix kyrka firar 70-årsjubileum, varför det skulle vara lite extra festligt.  -Är det biskopen? frågade min granne i stämman och fick stora ögon. Hon kommer från Schweiz och den katolska traditionen. Det var medan biskopen sprang runt i vanlig skjorta och kollade mikrofon och annat världsligt på "podiet". -Får han gifta sig? frågade hon. - Jo han är nog gift och har nog också ett antal barn. Hon berättade att det också i den katolska världen med den nya påven i spetsen skulle komma att bli en förändring i det där att leva i celibat eller ej.
I övrigt så slog det mig trots pampiga adventssånger och vackra ord om förväntan och kärlekens budskap att alla såg så  dystra ut. Psalmerna som skulle hjälpa till med jublet var de flesta stämda i moll och uppförda på 1600- eller 1800-talet. De hade nog ingen anledning att komponera dur-trudelutter på den tiden, kanske ... eller så skulle man väl få folk att böja sig ännu mer mot jorden än vad de redan var. Konfirmanderna som alla är så där 14-15 år såg trötta och håglösa ut de också där de satt längst fram. Men de var betydligt gladare ute i foajén där jag hälsade på ett par som jag haft som elever i skolan.  Kan vi inte börja sjunga nya psalmer med ett mer glädjefullt stuk, för nu är det ungefär som med finska visor som de flesta går i moll och samtidigt har glada texter eller också tvärtom.  Bara så - en lite fundering så här på måndagsmorgonen den 2 dec 2013 vid den gröna granen mitt i den stora fantastiska, vansinniga, glada och sorgliga världen.