lördag 13 december 2014

mitt i Världen

Har inte kunnat låta bli igen .. diskussionslysten som jag är av födsel och ohejdad vana. Hela min uppväxt var fylld av diskussioner i vårt trånga lilla kök av såväl hög som låg dignitet, väder, politik. I början lyssnade man bara på de vuxna, grannen bondeförbundaren som varje morgon besökte min far socialdemokraten för att diskutera politik en stund innan arbetet på bondgården tog vid. Sen började man själv delta i snacket om än lite trevande i början men det riktiga diskuterandet kom nog igång sen när man flyttat hemifrån och börjat få grepp om samhället lite mer.

Jo har inte kunnat låta bli att gå in på sidan Överkalixdebatt igen och har blockerat folk hit och dit för att slippa alla ältanden och personliga närapå påhopp emellanåt. Nu deltar jag bara där det finns relevans och sätter in aktuella artiklar som belyser allt möjligt.

För ett antal år sedan när jag besökte med barndomshem så hittade jag bakom en bräda på bron något som jag skrev en gång: Anneli Gustavsson - Kukasjärvi - Vitvattnet - Kalix - Norrbotten - Sverige - Europa - Världen. Trots att vi växte upp mitt i skogen så var vi nog alla ungar i byn mycket medvetna om var vi befann oss. Det har jag i alla fall nog att tacka bonden och pappa med sina politiska snack och den folkskola som fanns i byn där så mycket av trevligheter fanns för det mesta.

När jag läser en del inlägg på Överkalixdebatt om invandrare, tiggare och liknande så verkar det som om de lever i en tro om att det här är Världen...

söndag 19 oktober 2014

Idag tände jag ett ljus ...

Jag besökte söndagsgudstjänsten idag och tände ett ljus för Marietta. Av de i min närhet som gått bort senaste halvåret och vid alla kistor jag sjungit på senare tid så var detta något som tog mig hårdast. Marietta som jag lärde känna på högstadiet på 60-talet och senare blev min lillebrors svägerska, skulle jag ju träffa och ha samtal om livet och gemensamma minnen. Men så långt kom jag inte. Hon fick en allvarlig cancersjukdom och inom en kort tid var hon borta från livet här och det var för sent för några samtal.
Vi möttes alltid då och då eftersom hon på senare år bodde i kommunen och känslan var alltid varm och bekant och vi log och hejade och varje gång tänkte jag att jag vill träffa henne mer och pratas vid. Det känns så gott med människor som levt i som Marietta en mycket hård verklighet, men som tagit sig uppåt och samtidigt blivit en ödmjuk och livsbejakande person. Det har inte alltid varit så lätt att komma tillbaka till det sociala liv där vi sätter gränser för hur människor ska och inte ska vara.
-Du var alltid så snäll mot mig, sa hon en gång och jag kom ihåg att hon var en person som det var lätt för omgivningen att se ner på och hon blev också mobbad i perioder. Hon sökte sig  till mig under högstadietiden när hon mådde sämre fysiskt då hon led av någon slags epileptisk åkomma som gjorde att hon emellanåt blev okontaktbar. Ibland kändes det jobbigt. Jag visste inte riktigt hur jag kunde hjälpa henne, men jag fanns där och det räckte nog kanske ...
Nu finns hon där dit vi alla ska gå en gång och vet något som vi andra inte vet. Men som den person jag minn att hon var så bejakar hon nog också det där i andevärlden ... Det är så lessamt - hon hade behövt få leva många år än och vara tillsammans med de sina och med sin sambo; de lyckades klättra uppåt tillsammans och stötta varandra.
För mig är det bara att konstatera att jag missat våra samtal och det får jag leva med.

måndag 6 januari 2014

handikappad ?

Ibland kan jag fundera över om jag har något slags uttryckshandikapp; som igår när en släkting var på besök och jag berättade om hur jag på morgonen suttit och läst tidningen och att det plötsligt surrade  kring mitt vänstra öra. En fluga! I januari! Jag upptäckte sedan att jag hade en blomma som var full i flugor. Jag berättade bara det här så där i förbifarten. Hon stirrade på mig och sa´ med brysk och allvarlig min: -Inte gör väl det nå´nting!  Sen är jag trög i tanken också - för först ett par timmar efteråt började jag fundera över detta. Berättade jag det hela på ett sätt som om det var en katastrof, eftersom hon reagerade som hon gjorde. Dessutom kan jag ju fundera väldigt mycket och länge och älta över varför människor säger som de gör och varför de gör det o s v.  Av en god vän som hör till den rättframma sorten har jag fått höra att jag är väldigt tröttsam med mitt tjatande om vad människor har sagt och på vilket sätt de har gjort det. Jag så att säga "hänger upp mig"... Sen kan jag bli väldigt fundersam över en så´n grej som hände vid en middag med människor som känner mig och som jag känt längre - en av damerna vänder sig till en person bredvid sig och frågar om namnet på den där byn, som ligger där bredvid den andra byn och de funderar tillsammans och skiter totalt i att det är mina hemtrakter! Vaffö gör di på detta viset då ? Förmodligen har jag för mycket tid och för mycket energi som tar sig såna här funderingsuttryck... ?

söndag 1 december 2013

pSalmer och så´nt

Igår var det första advent och som brukligt deltog vi i kyrkokören i gudstjänsten. Konfirmanderna deltog också och den här gången var det lite annorlunda då biskopen för Luleå stift gjorde oss den äran med biskopsmössa, stola och hela köret. Överkalix kyrka firar 70-årsjubileum, varför det skulle vara lite extra festligt.  -Är det biskopen? frågade min granne i stämman och fick stora ögon. Hon kommer från Schweiz och den katolska traditionen. Det var medan biskopen sprang runt i vanlig skjorta och kollade mikrofon och annat världsligt på "podiet". -Får han gifta sig? frågade hon. - Jo han är nog gift och har nog också ett antal barn. Hon berättade att det också i den katolska världen med den nya påven i spetsen skulle komma att bli en förändring i det där att leva i celibat eller ej.
I övrigt så slog det mig trots pampiga adventssånger och vackra ord om förväntan och kärlekens budskap att alla såg så  dystra ut. Psalmerna som skulle hjälpa till med jublet var de flesta stämda i moll och uppförda på 1600- eller 1800-talet. De hade nog ingen anledning att komponera dur-trudelutter på den tiden, kanske ... eller så skulle man väl få folk att böja sig ännu mer mot jorden än vad de redan var. Konfirmanderna som alla är så där 14-15 år såg trötta och håglösa ut de också där de satt längst fram. Men de var betydligt gladare ute i foajén där jag hälsade på ett par som jag haft som elever i skolan.  Kan vi inte börja sjunga nya psalmer med ett mer glädjefullt stuk, för nu är det ungefär som med finska visor som de flesta går i moll och samtidigt har glada texter eller också tvärtom.  Bara så - en lite fundering så här på måndagsmorgonen den 2 dec 2013 vid den gröna granen mitt i den stora fantastiska, vansinniga, glada och sorgliga världen.

måndag 4 november 2013

relativitet

På en lokal facebooksida har en ung mamma bett om förslag på någon som kan sjunga på det nyfödda barnets dop. Det kommer alla möjliga förslag på de som är "bra" - allt från kändisar som amatörer. Hur bra man sjunger eller överhuvudtaget är, är som sagt högst relativt. Efter min sång på Kulturens Hus den 31 augusti fick jag varma applåder och spontana betygelser, kramar och ryggdunk. I ett dokument överlämnat av synbart missnöjda pubertetstjejer som lämnade nian för några år sedan stod det: "Vem har sagt att Anneli kan sjunga? Man borde dra ut hennes tunga!" Jag var en i mängden av all personal som fick veta vad de gick för - och om man försöker bortse från just pubertetskris och elakhet så hade de gjort helt superba rimmade verser. Att bo i en liten kommun där alla vet närapå allt om alla, vilken familj och släkt man tillhör, vem man är vän med, vad man sysslar med, vilket jobb man har o s v, har stor betydelse för hur man blir behandlad och bedömd. En av våra Hjärtans Fröjd sa redan som 13-åring: -Här beror det inte på hur bra man är, utan vem man är.  Det har tagit lång tid för mig att såväl se fenomenet som acceptera det, som jag egentligen inte vet om jag gjort, men i alla fall börjat gilla läget. Det är som det är - det finns en del trygghet i  det konstaterandet - bättre det än bli bitter och vara ledsen - även om man kan få vara det också ibland; så länge man är medveten om det kan det skada en mindre är min övertygelse. Och ju äldre man blir desto mindre viktigt är det att vara så "bra" i andras ögon - man ska göra det som känna bra.

lördag 19 oktober 2013

mommo

När jag ser den här bilden av mormor - mommo - i Armassaari, Nuotioranta, Finland så blir jag helt varm. Hon är en av de goaste människor jag mött i mitt liv. Jag hann inte träffa henne så många gånger - hon dog redan 1962 eller 1963 - men jag kan ännu minnas hennes varma händer.

när jag kräktes på drottningen....

Den unge bosniern som fanns med i en grupp elever som jag handledde i svenska i början på 90-talet efter deras flykt från Bosnienkriget, upplyste mig om att Sveriges drottning Silvia var den vackraste kvinna han sett! - Ojdå, kom det ur mig på engelska, hennes kräktes jag på i helgen... Även om dessa  män och kvinnor från forna Jugoslavien trots sina umbäranden hade ett speciellt sinne för humor så blev det nu alldeles tyst i rummet och de stirrade på mig. Jag fick lov att förklara.
Min man och jag hade varit på besök hos min son och hans dåvarande sambo i Umeå och jag hade drabbats av en jobbig magsjuka. De bäddade ned mig i den stora sängen och så gick resten av sällskapet på en middagsbjudning och där låg jag och försökte koncentrera mig på att spy eftersom det alltid varit svårt för mig, men jag visste ju att det hela skulle lätta om jag bara fick ur mig eländet. Jag slängde veckotidningen som hade en bedårande bild av den unga drottning Silvia på omslaget, på golvet och låg och stönade. Helt plötsligt vände magen ut och in och jag hann slänga mig åt sidan utanför sängen och så kom allt på veckotidningen ... den vackra drottning Silvia täcktes av mitt maginnehåll. Det har sen dess blivit något vi påminner varandra om när vi ser henne på TV - "minns du när du kräktes på drottning Silvia?"