tisdag 29 november 2011

energiastisgaste

Skitbra, skitroligt, skitmysigt och skitgott. Hur smakar skitgott ? Många som är mitt inne i yrkeslivet med fullproppade dagar av allt möjligt reflekterar inte så mycket kring vilket språk som råder, men en som f n i alla fall har tid att sitta och filosofera kring ett och annat, som jag t ex, som alltid varit intresserad av och jobbat med det svenska språket såväl privat som i yrkeslivet, kan inte låta bli att se hur vårt språk förändras. Att det kommer in låneord från andra språk skrämmer mig mindre än att vi liksom försämrar vårt eget, för det är att försämra när man inte kan säga att något är så fantastiskt gott utan måste använda ordet skit till, skit som luktar illa för det mesta och som man i alla fall inte BÖR äta. En som uttalar sig på detta sätt i stort sett hela tiden när hon ger beröm åt deltagarna i Idol är Laila Bagge. Räkna hur många gånger hon säger skit-, ni som har tid - som jag! ;-)
Ytterligare språkförbistring: "Årets kändaste person" .. jag ser den böjningen av adjektivet överallt nu och läser den i alla tidningar och hör programledare i TV säga så. Det heter Årets mest kända person... känd, mera känd, mest känd !! För hur blir det när man skall uttala sig om t ex Veckans mest energiska skribent: energiastisgaste, eller ??

lördag 19 november 2011

grå tankekråkor

Gråvädersdagar innfaller ofta med gråväderstankar- och känslor.De här ältande tankarna som tenderar att gräva sig in i ens förstånd och eliminera den glädje man för det mesta ändå känner; livsglädje... Då och då läser jag och hör om människor som efter svåra sjukdomar får en annan syn på tillvaron, prioriterar annordlunda. Och det är väl kanske inte meningen att vi som fortfarande får vara friska skall ha förmågan att känna så. Men vi borde kunna det; vara mer tacksamma över vad livet ändå bjuder på varje dag; frihet från smärtor, mat för dagen, en skön säng att sova i, en kär varm näve att lägga sin hand i, musiken, böckerna. Mitt vad det är vänder det ju och oftast av något till synes banalt - de där gråväderstankarna övergår i nyfikenhet över vad den där stora fågeln gör där uppe i talltoppen, som just nu - är det en kråka eller kanske något större. Spännande. Måste kolla närmare. Men ofta då jag ser lappugglor och kungsörnar på långt håll så visar det sig vara stora kråkor ...Så! Nu flög den. Det var en kråka den här gången också, men det är ett levande kräk det också.

fredag 11 november 2011

minnesfragment

En av facebookvännerna gillar La Vie On Rose och det behövdes inte mer för att jag skulle minnas en tidig morgon tidig vår i Paris då jag öppnat fönstret till mitt och resekompisarnas hotellrum. Nere på gatan höll en man på att lasta ur en liten skåpbil vid hotellentrén och sjöng samtidigt La Mere; en så´n vacker variant har jag aldrig hört - vilken röst och känsla- och ändå har den presenterats av olika fantastiska berömda sångare genom åren. Jag satte mig på knä på min säng invid fönstret och höll andan och bara lyssnade tre våningar upp med tårar i ögonen. Så abrupt tog det slut och han började babbla med någon i närheten ... Vid ett annat tillfälle såg jag en man som stod och spelade trumpet i motvinden på andra sidan Seine. Det fick mig att spekulera för mig själv - varför - i motvind !?

onsdag 9 november 2011

nygammalt

En nygammal känsla av lugn och förnöjsamhet som jag vill kalla livsglädje blir mer och mer närvarande; sover lugnt och tillräckligt, känner att jag blir snällare mot mig själv och andra. Nils Ferlin skrev: av ständig oro för stort och smått jag blev alltmera en igelkott. Känner att taggarna minskar i antal och ångesten för att inte göra det och det och rätt och fel och vad ska hon säga och han och hur ska det bli och bara det inte händer något med barnbarnen osv osv. Släpper mer och mer och hoppas på allt färre återfall eller fall pang bom...

söndag 6 november 2011

försiktiga slutsatser och funderingar

Allhelgonahelgen är över. Det har varit ett par dagar av eftertanke och mer tankar än vanligt kring dem som gått över till en annan värld, den värld som vi här på jorden tror att vi vet både mycket och lite om, men som vi egentligen inte VET något om. Vi kan bara tro och emellanåt förnimma. Det gäller att kunna leva i förtröstan och kanske är det meningen att vi skall klara av att leva ett värdigt liv utan att veta - att försöka ha tilllit. Två minnesgudstjänster har jag varit med om eftersom jag gått med i kyrkokören igen efter snart tjugofem år. Anhöriga från när och fjärran har kommit till kyrkan för att få höra den käras namn blir uppläst. För mig har det också varit viktigt att göra så, att höra namnet på henne eller honom som funnits här och som fattas mig i olika omfattning - det ger en annan dimension åt minnet. Det är viktigt med eftertanke i allhelgonatid.