söndag 1 december 2013

pSalmer och så´nt

Igår var det första advent och som brukligt deltog vi i kyrkokören i gudstjänsten. Konfirmanderna deltog också och den här gången var det lite annorlunda då biskopen för Luleå stift gjorde oss den äran med biskopsmössa, stola och hela köret. Överkalix kyrka firar 70-årsjubileum, varför det skulle vara lite extra festligt.  -Är det biskopen? frågade min granne i stämman och fick stora ögon. Hon kommer från Schweiz och den katolska traditionen. Det var medan biskopen sprang runt i vanlig skjorta och kollade mikrofon och annat världsligt på "podiet". -Får han gifta sig? frågade hon. - Jo han är nog gift och har nog också ett antal barn. Hon berättade att det också i den katolska världen med den nya påven i spetsen skulle komma att bli en förändring i det där att leva i celibat eller ej.
I övrigt så slog det mig trots pampiga adventssånger och vackra ord om förväntan och kärlekens budskap att alla såg så  dystra ut. Psalmerna som skulle hjälpa till med jublet var de flesta stämda i moll och uppförda på 1600- eller 1800-talet. De hade nog ingen anledning att komponera dur-trudelutter på den tiden, kanske ... eller så skulle man väl få folk att böja sig ännu mer mot jorden än vad de redan var. Konfirmanderna som alla är så där 14-15 år såg trötta och håglösa ut de också där de satt längst fram. Men de var betydligt gladare ute i foajén där jag hälsade på ett par som jag haft som elever i skolan.  Kan vi inte börja sjunga nya psalmer med ett mer glädjefullt stuk, för nu är det ungefär som med finska visor som de flesta går i moll och samtidigt har glada texter eller också tvärtom.  Bara så - en lite fundering så här på måndagsmorgonen den 2 dec 2013 vid den gröna granen mitt i den stora fantastiska, vansinniga, glada och sorgliga världen.

måndag 4 november 2013

relativitet

På en lokal facebooksida har en ung mamma bett om förslag på någon som kan sjunga på det nyfödda barnets dop. Det kommer alla möjliga förslag på de som är "bra" - allt från kändisar som amatörer. Hur bra man sjunger eller överhuvudtaget är, är som sagt högst relativt. Efter min sång på Kulturens Hus den 31 augusti fick jag varma applåder och spontana betygelser, kramar och ryggdunk. I ett dokument överlämnat av synbart missnöjda pubertetstjejer som lämnade nian för några år sedan stod det: "Vem har sagt att Anneli kan sjunga? Man borde dra ut hennes tunga!" Jag var en i mängden av all personal som fick veta vad de gick för - och om man försöker bortse från just pubertetskris och elakhet så hade de gjort helt superba rimmade verser. Att bo i en liten kommun där alla vet närapå allt om alla, vilken familj och släkt man tillhör, vem man är vän med, vad man sysslar med, vilket jobb man har o s v, har stor betydelse för hur man blir behandlad och bedömd. En av våra Hjärtans Fröjd sa redan som 13-åring: -Här beror det inte på hur bra man är, utan vem man är.  Det har tagit lång tid för mig att såväl se fenomenet som acceptera det, som jag egentligen inte vet om jag gjort, men i alla fall börjat gilla läget. Det är som det är - det finns en del trygghet i  det konstaterandet - bättre det än bli bitter och vara ledsen - även om man kan få vara det också ibland; så länge man är medveten om det kan det skada en mindre är min övertygelse. Och ju äldre man blir desto mindre viktigt är det att vara så "bra" i andras ögon - man ska göra det som känna bra.

lördag 19 oktober 2013

mommo

När jag ser den här bilden av mormor - mommo - i Armassaari, Nuotioranta, Finland så blir jag helt varm. Hon är en av de goaste människor jag mött i mitt liv. Jag hann inte träffa henne så många gånger - hon dog redan 1962 eller 1963 - men jag kan ännu minnas hennes varma händer.

när jag kräktes på drottningen....

Den unge bosniern som fanns med i en grupp elever som jag handledde i svenska i början på 90-talet efter deras flykt från Bosnienkriget, upplyste mig om att Sveriges drottning Silvia var den vackraste kvinna han sett! - Ojdå, kom det ur mig på engelska, hennes kräktes jag på i helgen... Även om dessa  män och kvinnor från forna Jugoslavien trots sina umbäranden hade ett speciellt sinne för humor så blev det nu alldeles tyst i rummet och de stirrade på mig. Jag fick lov att förklara.
Min man och jag hade varit på besök hos min son och hans dåvarande sambo i Umeå och jag hade drabbats av en jobbig magsjuka. De bäddade ned mig i den stora sängen och så gick resten av sällskapet på en middagsbjudning och där låg jag och försökte koncentrera mig på att spy eftersom det alltid varit svårt för mig, men jag visste ju att det hela skulle lätta om jag bara fick ur mig eländet. Jag slängde veckotidningen som hade en bedårande bild av den unga drottning Silvia på omslaget, på golvet och låg och stönade. Helt plötsligt vände magen ut och in och jag hann slänga mig åt sidan utanför sängen och så kom allt på veckotidningen ... den vackra drottning Silvia täcktes av mitt maginnehåll. Det har sen dess blivit något vi påminner varandra om när vi ser henne på TV - "minns du när du kräktes på drottning Silvia?"

söndag 1 september 2013

tacksamhet

Hur uttrycker man tacksamhet ? Ibland händer det sånt som gör att ett Tack blir för fjuttigt och vem ska man tacka; Kärleken, Gud, Livet ? Jag har varit med om sånt sista året som verkligen förtjänar min tacksamhet. I oktober förra året firade vi trettioårsjubileum i kyrkokören och blev förstärkta av körsångare från körer i Luleå och solister. Vi brassade på med bl a Förklädd Gud av Hugo Alfvén så hårtestarna fladdrade och hjärtat gjorde trettiotvå lyckliga volter minst. Sen tappade jag min röst efter en operation p g a ett förlamat stämband och ovissheten var stor; skulle stämbandet komma igen eller var nerven skadad för alltid ... Men tre månader efteråt hörde jag min egen röst bli fullfjädrad igen efter ett idogt träningsarbete med stöd av en duktig logoped. Igår lördag den 31 aug var jag med om en happening på Kulturens Hus i Luleå på stora scenen med Nattfestivalen i Korpilombolo som besökte regioncentrat - en mängd erfarna kändisar till artister blandat med en än större mängd glada amatörer bjöd på en helkväll av musikalisk fröjd. Jag var med där och fick nöjet att sjunga till Pia-Karin Helsing Group. Det fanns en kärleksfull känsla hela kvällen både bakom och på scenen. Kanske upplevde jag det speciellt eftersom jag inte funnits med på ett tag i liknande sammanhang. Men jag känner en stor tacksamhet över att jag fick uppleva det - naturligtvis kan jag tacka min kompanjon och vän Anders Drugge som dragit igång hela evenemanget, men det känns som om något/någon annan också fanns med i bilden och drog i tåtarna.

onsdag 28 augusti 2013

ny fas ?

Nu har jag betalat medlemsavgiften till PRO och vips kom det en broschyr på posten Välkommen till en ny fas i ditt liv och jag utlovades ett medlemsskap som sätter guldkant på tillvaron. Kanske det är så. Men inte än vill jag bli en av de där PRO-medlemmarna som passar upp andra medlemmar med julbord, mannekänguppvisningar med fika och springer som skållade råttor för att passa upp alla. Det borde ju finnas ett annat system så att alla kan få njuta av sin pensionstid. Några passar alltid upp resten! Har länge tvekat innan jag gick med i organisationen eftersom jag tyckte att inget vettigt ordnades i kommunen - mest allmänna danser här och där. Jag försökte också ta kontakt med den parallella organisationen SPF men de hade om möjligt ännu blekare aktiviteter. Så jag valde PRO ... och vi får väl se - det finns väl säkert ett och annat erbjudande som går att utnyttja. Och onekligen känns det ju som en ny fas den här tillvaron då jag inte behöver stiga upp på morgonen förrän jag själv vill, jag behöver inte skynda mig för att göra det enda och det andra här hemma för att hinna med jobbet också ... nog är det en ny fas med eller utan PRO...

fredag 23 augusti 2013

bankrånaren

Idag är det på dagen 40 år sedan Norrmalmsdramat fick sin upplösning. Janne Olsson har korsat min väg på ett diffust sätt på sidan om. Jag har aldrig träffat honom, men efter att han avtjänat sitt fängelsestraff bodde han en tid i Tornedalen, i ett hus i närheten av min mor. Vid ett tillfälle när vi besökte henne fick jag se två små killar, lintottar, som målmedvetet stövlade fram till hennes ytterdörr och jag sa:  -Nu får du besök av två små killar. -Jasså dom, sa mor, det är bankrånarens ungar. Dom vill säkert ha godis igen. - Men inte kan du väl fortsätta och kalla honom för bankrånare mamma! - En gång bankrånare, alltid bankrånare, svarade hon bestämt. Det är ett uttryck som stannat kvar i familjen och som vi använder i olika sammanhang då vi tycker att inget går att ändra på.
Hon var en kärleksfull person, min mor, som gick bort redan 1984, men hon hade samtidigt en väldigt karg
och krass syn på tillvaron och vi tyckte att ett och annat blev nog så inskränkt emellanåt.  Olof Palme var den enda riktiga politikern t ex. När Gösta Boman och Torbjörn Fälldin visade sig i TV-rutan stängde hon resolut av TV:n. Hon hade röda rosen som klistermärke på kylskåpsdörren och var mycket rädd om en kasse som hade en bild av Gunnar Sträng.  Det fanns en hel del förklaringar till varför det blev så för oss enkelriktat. Olof Palme, Tage Erlander och Gunnar Sträng blev symbolerna för att fattigt folk fick det bättre och det var något hon själv fått uppleva. Idag är jag lika gammal som min mor när hon gick bort.  För mig finns inga såna mänskliga symboler överhuvudtaget.
Janne Olsson intervjuades i Aftonbladet idag och han sa sig ha ett bra liv nu långt borta från kriminella handlingar. Och säkert är det så; min mors utsago lär inte bli verklighet. När han bodde i byn, var han bl a judotränare för ungdomar och blev också utsedd till Årets Tornedaling. Vem tror ni fnös högljutt ? Ryktet säger - att han hux flux gav sig iväg till Söderhavet och lämnade kvinnan och barnen han levde med efter att han sålt köksinredningen från huset.

tisdag 23 juli 2013

rastlös

Juli månad vandrar på. Idag har varit en dag med önskeväder - sol,blåst och varmt. Rosmarin, salvia och fransk dragon har jag skördat och hängt upp. Lade mig i solen en stund, men blev snart rastlös. Varifrån kommer den här rastlösheten egentligen? åldersångest ? för lite att ta itu med för en som tagit itu med alltför mycket under lång tid ? Har börjat läsa en ny bok; Artighetsreglerna av en författare som jag inte kan namnet på utantill. En bra bok, men också den intresserar mig 5 sidor i taget, sen måste jag hitta på något annat. Till middagen lyckades jag få upp mer än en liter jordgubbar ur vårt så i år misskötta jordgubbsland - fullt av smörblommor, maskrosor, en och annan nässla som man bränner sig på och gu´vet vad allt heter. Hittills har vi nog plockat upp sådär 5-6 lit ur den lilla misskötta plätten. Moder Jord är givmild  ... Har inte tagit ett enda dopp i älv eller sjö i sommar - känns som om jag missat något viktigt och överväger en liten resa österut till min brors sommarställe vid en sjö - Liehittäjä. Vår sommarmarknad i fyra dagar gav mig inte mycket mer än ett dunkeli-dunk i sovrumsväggen från högtalaranläggningen tvärs över älven tre kvällar och halva nätter. Men en viskonsert i kyrkan med Visa Nordica får jag inte glömma - en enkel, lite tafatt, men en riktigt musikalisk höjdpunkt. Umgänge med goda vänner, vilkas antal minskar stadigt och inte sörjer jag det heller - nej nu börjar jag låta riktigt deprimerad - hur ska jag göra för att komma upp på banan igen ?! Att finna sig till rätta, vara förnöjsam och lugn - är en konst.

torsdag 4 juli 2013

en app med poesi

En kille som jobbar med gamla foton vill ha poetiska texter av mig att kombinera bilder med till något som kallas app. Jag förstår ungefär vad det är och är något som jag också kan ladda ned när jag väl skaffar mig en sån där telefon som dottern kallar "klösbräda" - eller inte nu längre när hon väl hajat funktionerna och sitter allt som oftast fördjupad i kommunikationsbruset. Ibland sitter tre personer som bor hos oss tillfälligt med varsin så´n klösbräda och svarar allmänt förvirrat eller inte alls på tilltal. Det är så man kan få nippran. Ett är då säkert att om man absolut inte vill ha kontakt med annat folk så ska man sätta sig med en sån där för ingen orkar ens närma sig om man i och för sig inte själv har en och kommunicerar den vägen 3 meter ifrån. Men det var de där poetiska texterna - har lovat försöka - men hur locka fram poeten i mig i det allmänna kommunikationsbruset. Lär få ta fram min meditations-CD och stänga in mig med den för att få kontakt med själen igen.

onsdag 26 juni 2013

håhå ja ja...

"Hå hå ja ja, hå hå jaja, hör va de´blåser i träa idag ...".  Lycklig sommarblåst i tre dagar har vi fått ha. Tog en promenad imorse till vårdcentralen (jag vägrar att kalla den hälsocentral!) för att lämna igen en krycka, som jag inte använt alls - fick inte ihop den med mina ben och mitt ryggonda;  sjukgymnasten hade förevisning för mig om hur jag skulle gå och hålla i kryckan och då förstod jag ju vad jag gjort för fel .. men nu behöver jag den ju inte för det ryggonda har jag liksom koll på - men är något jag får lev med resten av livet.

Varför blir jag så lycklig av blåst då? Har också det med barndomsminnen att göra - blåsten i de skramlande asparna vid sjöstranden, blåsten i de två stora björkarna på storbondens trädor eller är det bara så enkelt att hjärnan liksom får en uppfräschning när det blåser in genom öronhålen ? Det gör detsamma om det blåser på sommaren eller vintern eller hösten eller våren. -Ja, du har en förmåga att fundera kring allt! säger maken. 
Ja, varför inte ?!

torsdag 20 juni 2013

midsommarminnen

När jag var sex år byggde grannpojken, bondsonen som var tretton år en lekstuga åt mig. Och som jag tyckte om den snälla killen! När jag blev några år äldre beundrade jag honom på avstånd där han gick lång, solbrun med solblekt kalufs och lien över axeln över ängarna - som i en bondefilm från fyrtiotalet. Han och hans lillasyster var sju och fem år äldre, men kom på min och småbrödernas inbjudan varje midsommarafton till lekstugan och festade på mariekex och hemkokt jordgubbs- eller apelsinsaft gjort på essens från handlaren i Vitvattnet (en så´n som sen visat sig vara full av gift). Jag minns att jag hade nystruken bomullsklänning med små Blå blommor - säkert inte varje midsommar, men det är den jag minns. Men det kom naturligtvis en midsommarafton då grannpojken och flickan växte upp och inte längre varken rymdes i lekstugan eller hade lust att vara där. Jag minns besvikelsen när min mamma sa att det åkt till Luppioberget. Så ledsen jag var!  Tills jag själv efter konfirmationen (!) fick lov att åka till Luppioberget för att fira midsommar. Jag var bara tretton år när jag konfirmerades, men då hade inte åldern så stor betydelse, mer att jag var konfirmerad så jag skulle vara skyddad från allehanda försyndelser. Den midsommaraftonen som ett antal fler med åren klev vi där bland stenbumlingarna med vita högklackeskor och högst uppe på berget frågade en finnig kille med snälla ögon om han fick bjuda mig på en "dricka" och det fick han ju så han klev nedför berget till kiosken och uppför igen med två läskedrycker. Den tiden bestod korken av en flärp av mjuk metall, som jag olyckligt nog drog av och hur skulle jag nu få i mig den goda Trocaderon eller vad det var ?! Men killen kom på en genial sak - han slog av flaskhalsen mot en sten och räckte glädjestrålande över  flaskan till mig  - den var nu halvfull och hade förvandlats till en knivskarp sak. Jag kan tänka mig hur det kändes när han förstod att han kanske inte tänkt riktigt fullt ut. Rodnande erbjöd han mig att dricka ur hans läsk!  Den kvällen  lossnade så en av mina taxklackar på de vita skorna som inköpts till konfirmationen och en annan vänlig ung man erbjöd sig att försöka montera dit den, men han fick också rodna då han förstod att det inte skulle gå så bra. Jag och min kusin traskade hemåt och jag barfota, men min moster fixade det hela med ett skönt fotbad åt mig mitt i natten - med pepparkakor och hemkokt saft (gjord på essens ... den där farliga).

pånyttfödelse

Jag hade ju tänkt ut det - men bara litegrand och det blev så inget av det. Men det är ingen idé gräma sig över det. Jag fortsätter mitt bloggande fr o m idag den 20 juni 2013 på min gamla blogg Blå. Hade tidigare tänkt mig något nytt flaschigt, kanske med någon slags banner som blinkade förföriskt och väl uttänkt bakgrund, men nej jag har bestämt mig för att det är det jag skriver om som får vara det viktigaste - för mig och min blogg Blå. Just nu bakar jag cupcakes till födelsedagsfirande imorgon midsommarafton då äldsta Hjärtans Fröjd fyller 20 år! Och jag tänker inte börja gnälla om "vart tog tiden vägen" - "när var de små och när blev de stora" osv  som jag hållit på med några år nu. Nej nu är det bara att gilla läget och tänka att det är helt fantastiskt att jag får ha dessa kära människor både stora och små. En smulpaj ska jag också få till här innan kl 12 och basilikapesto måste till av mina mammutbasilikor. Återkommer.