torsdag 29 december 2011

Kluven

Det är några dagar efter dopparedan och julhelgen blev trevlig, fridfull och proppmätt! Imorgon eftermiddag anordnas manifestation mot meningslöst våld här i samhället. Varför känner jag mig kluven ? Varför känns det inte självklart att gå med ? Ett misshandelsfall i julhelgen, där unga killar gett sig på en sovande kille och han fått en hel del frakturer i ansiktet, har utlöst starka reaktioner hos människorna; så även hos mig. Men varför blir jag inte förvånad ? Varför känns det så JAHA ? En orsak kan vara att jag länge nästan väntat på att det också händer här - för det händer överallt i landet idag - misshandel, dödsskjutningar. Drogade ungdomar löper amok och slår omkring sig. Jag har fått den känslan redan när jag sett högstadieungdomar spela CS med varandra via datorer; ett spel där det handlar om att skjuta ihjäl så många som möjligt. Det må vara förbjudet att göra det när man är under arton år, men ungdomarna blir så igångtriggade av våldet att de inte kan sluta och blir nästan tokiga av ilska när man ser till att avbryta det hela. Varje gång jag sett detta har jag blivit förtvivlad och har inte kunnat rycka på axlarna. De flesta barn klarar av detta utan att bli huliganer, men sen finns det alltid de som har någon svaghet, något funktionshinder, någon känsla av utanförskap, något som måste kompenseras och det är så komplext och svårt att förstå. Jag hoppas att de som går med i demonstrationen mot våldet gör det av kärlek till medmänniskan för annars leder det ingenvart. Man kan inte gå i ett antivåldståg och samtidigt hysa vedergällningstankar! Vi måste reagera, visst, och vi måste börja nu som det heter. Men vi måste också hålla i det hela tiden - föräldrar, skola, barnomsorg och inte minst kommunens socialtjänst. Alla barn är allas barn och det är vad de GÖR av galenskap som måste hanteras i olika rättslig grad - men samtidigt måste de fortfarande respekteras som människor i sina tillkortakommanden.
"Att ge upp är inte en framkomlig väg!" (rektorskollegan och samen Nils Vasara Hammare)

tisdag 20 december 2011

duktig - vem? jag?

Bakverken är klara, laxen gravad, tjälknölen ligger och badar i sitt spad, skinkan skall kokas i eftermiddag, brysselkålen är inköpt samt rödkålen som skall bli till röd coleslaw. Alldeles snart efter att jag gjort en fuktighetsberikande ansiktsmask skall jag gå in i mitt kök och göra en alldeles egen majonäs till julens sallader. Himmel och pannkaka vad duktig jag är! Promenera en halvtimme skall jag också hinna med idag och städa upp i bastun och tvätta undan kläder och gå och tomta med lite julklappar hit och dit. Himmel och pannkaka vad duktig jag blir då!


Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag orkar hålla mig vaken när ungdomarna i olika åldrar äntrar huset och har planerat uppesittarkväll på fredag med glögg och glöggtapas och Bingolotto! ;-)))

På juldagsmorgonen då jag går till sången i julottan - då skall jag tänka på Jesusbarnet!

Tomteparaden på bilden ställde jag i ordning för ett par år sedan en jul - blev så less på allt tomteväsende att jag ställde upp dem på samma ställe allihop. De flesta av dem har jag emellertid ett speciellt förhållande till - har fått dem av goda vänner och tidigare elever. Längst till höger står en av favoriterna och det är en tomte som min brorsson gav till oss en jul och som han tillverkat i slöjden - han är redan 30! Intill står Luppiotomten, som kunde blivit stor och mäktig och berömd, men han i Rovaniemi stal föreställningen! Bonaden har en granntant från byn hemma broderat till min salig-mor för längesen.







söndag 18 december 2011

musik och stämning



Så har vi haft årets julmusik. Julstämning borde infunnit sig med de vackra sångerna, men jag hade fullt sjå med att sjunga rätt i min stämma lite ovan som jag är. Det är vackert med körmusik och soloinslag i detta med kvalitet, men stora mäktiga körer må vara, de har ju sitt berättigande, men det är trots allt i det lilla formatet med det enkla i sångväg och texter, i det innerliga och nära som jag blir i stämning. På åttiotalet var jag med om en tilldragelse i Allhelgonakyrkan i Malmberget då vi cirka 200 körsångare från Norrbotten sjöng negro spirituals tillsammans med mästaren i denna genre Norman Luboff. Han var så mäktig så han hade människor som innan kom och pratade med oss och berättade om hur irriterad mästaren kunde bli om vi gjorde så och så, varför vi var lagom spända när den "store" så småningom skred in hand i hand med sin hustru Gunilla Marcus (svenska) och började dirigera oss genom att vifta lite med pekfingrarna åt höger och vänster. Nåja det gick riktigt bra och mästaren såg riktigt nöjd ut. Senare samma kväll sjöng vi på Nordan, tror jag det hette då, i Malmberget tillsammans med Arne Domnérus, Bengt Hallberg och Egil Johansen samt en trumpetare som jag glömt namnet på. Jag upptäckte när jag stod intill Egil J att vi hade likadana skjortor !!! Det var en upplevelse naturligtvis alltihop, men MIN stämning när det gäller musik handlar om helt andra företeelser.

(bilden föreställer små exalterade sångare på min fönsterbänk)

måndag 12 december 2011

"besvikelseberg"

När min salig-svärmor åldrades och medan hon ännu var klar i tanken kunde hon emellanåt uttrycka sig sorgset över att besvikelseberget blev högre och högre. Och då handlade det oftast om människors olika handlingar och uttryck, både i hennes närhet som längre ifrån. Min åsikt var att besvikelse egentligen hade med ens egna förväntningar att göra. Jag tyckte inte om att hon klagade på det där sättet och försökte få henne att se det från ett annat håll. Hon lyssnade, men fnyste så smått åt mig. Menade att jag ännu inte fått känna på det på allvar. Ännu är inte jag lika gammal som hon var då, men min inställning till besvikelser av olika slag har väl ändrat form till en del. Alla har vi förväntningar, både stora och små, kring en mängd olika företeelser och vi drar slutsatser och bestämmer oss för det ena och det andra...och så blir man besviken...visst! Men något berg ser jag inte, inte än, men väl förändringar som inte alltid är så lätta att tas med.

allt på en och samma gång

Deja-vue-upplevelser (alltså de där då man tycker att precis det här har jag varit med om förut) förklarades i någon tidskrift som att det är hjärnans sätt att hantera att allt egentligen händer samtidigt och i ett evighetsperspektiv kan jag greppa det när man betänker att vår tid här är som en fis i rymden ungefär ... Men annars har jag svårt att förstå det. Igår fyllde min svägerska 86 år. Fler och fler från hennes familj har tyvärr gått över till en annan värld och den som hon pratar mest om i sin tidvis dimmiga tillvaro är maken, min halvbror. Ena stunden väntar han på henne där hemma och om en stund då oroar hon sig för om någon satt ljus i lyktan på hans grav. Att äldste sonen dog för drygt ett halvår sedan efter en kort tids sjukdom det nämner hon bara i förbifarten, men kanske är det för smärtsamt för att stanna kvar. När vi sitter och pratar med varandra och försöker hitta gemensamma nämnare i något litet sammanhang så slår det mig att för henne i hennes värld är allt samtidigt - yngsta sonen är drygt 60 år en stund och sen är han återigen 5 år och har hittat på något hyss. Det kanske blir så till slut att allt man upplevt i livet finns där i ens undermedvetna men inte i kronologisk ordning utan minnena poppar upp i vilken ordning som helst.

söndag 11 december 2011

sång med pontare

Jag bestämde mig i höstas i all hast för att gå med i kyrkokören. Hade funderat på det ett tag nu när jag lämnade mitt jobb och tyckte jag fick mer energi över till annat. Varför det blev av i all hast var för att jag hörde att kören skulle sjunga tillsammans med Roger Pontare 10 december vid en föreställning i kyrkan. Sagt och gjort; jag som nygammal körmedlem sällade mig till sällskapet och vi har tränat och tränat och ända tills vi skulle träna tillsammans med honom har det varit svårt att helt och fullt veta hur det skulle vara med alla "håll-ut" o s v. Det visade sig gå riktigt bra. Han och hans musiker visade sig vara trevliga ödmjuka människor som var lätta att komma överens med. Roger P bjöd på saltat hjortkött från en plastmugg åt de som stod närmast och var väldigt mån om att vi inte skulle känna oss osäkra med sångernas olika upp- och nedgångar o s v. Kyrkan blev fullsatt och RP lufsade in i vit päls och näbbskor med en fackla i handen som han placerade i en stålställning där den stod och brann vilt och osade upp mot det höga kyrktaket.

Det lät riktigt bra och det var riktigt mäktigt att få brassa på i folk fall nu neder samt delta i den vackra Coventry Carol från 1500-talet; Lully, lullay, Thou little tiny Child med flera. RP:s utvikningar kring dagens äldreomsorg och allsången When I´m sixtyfour tycker jag faktiskt att vi kunde varit förutan. Men karl´n börjar väl känna sig gammal och ville väl ta chansen när han hade den - det kunde ju finnas någon där som inte bara förväntade sig julstämning. ;-)

Sången i kören har faktiskt gett mersmak och det har inte alls med Roger Pontare att göra. Jag har alltid mått bra av att få använda min röst till sång, både enskilt och i grupp och det har jag fått känna av mycket i höst. Vid en incident här i veckan med ett par illvilliga barn som ville kasta sönder mina fönster var det skönt att få dämpa stressen med att åka och träna sång för då glömde jag all förtret ett tag och kunde bättre ta tag i stressen som händelsen satte igång.

(bilden föreställer Roger Pontare i samtal med en av sina musiker - bilden är inte av god kvalitet - min mobiltelefon har inte så hög klass utan blixt - han har gett mig lov att använda den)

fredag 9 december 2011

Snömotion och Roger P

Efter att jag fått i mig frukost har jag fått lov av snöskottarspecialisten att ta över detta ansvarsfulla arbete nu på förmiddagen. Gör hellre det nu än går min halvtimmesrunda på samma vägar och samma trottoarer kors och tvärs. Blir så himla less att motionera på detta vis emellanåt. Jag får nog trots allt ta fram den där förhatliga motionscykeln (finns det något tråkigare än det då?) och sätta på någon film på TV och trampa på samtidigt..eller jag vet inte.
En bra film skall avnjutas halvliggande och med något gott att tugga på och dricka till (läs saffransbulle och kaffe)! Ikväll sjunger vi i kyrkokören med Roger Pontare vid hans konsert här i kyrkan. Det blir verkligen spännande, att se hur allt klaffar. De noter vi fått och tränat med har i stort sett men inte helt gett oss en uppfattning om hur det kommer att låta, men hans olika utvikningar och wailanden o s v vet vi ju inte ett dyft om .. inte än... Föreställningen är i alla fall så gott som slutsåld! Rapport från denna tilldragelse med denna inte minst fantastifullt prydde "inföding" kommer imorgon!

tisdag 6 december 2011

självständighetsdagen

Igår morse när jag kom till Gårdebyskolan i Korpilombolo för att ha skrivarverkstad med elever under deras kulturvecka, möttes jag av den finska nationalsången som en hemspråkslärare med elever sjöng om kotimaa (henlandet)för den nyanlända personalen och viftade med en finsk flagga. De gick sedan runt och jag hörde den där sången på avstånd ett par gånger. Det blev liksom varmt kring hjärtat av den sången på morgonen i decembermörkret på Finlands självständighetsdag. Resten av dagen blev inte sämre med några killar och tjejer i år 8-9 som skapade med ord hela förmiddagen efter att de testat mig lite med ett par mindre trevliga benämningar i en gemenskapsdikt. När det väl var avklarat så gick skrivandet som en dans hela förmiddagen. Det blev en hel del att renskriva när jag väl kom hem efter att ha avklarat sju mil på spårig och isig väg och möten med ett tiotal monster till timmerbilar och norska långtradare. Innan jag körde hemåt hälsade jag på hos Linnéa och de andra på kansliet för European nightfestival, som pågår för fullt och där framtidstron blommar och pulserar.