måndag 4 november 2013

relativitet

På en lokal facebooksida har en ung mamma bett om förslag på någon som kan sjunga på det nyfödda barnets dop. Det kommer alla möjliga förslag på de som är "bra" - allt från kändisar som amatörer. Hur bra man sjunger eller överhuvudtaget är, är som sagt högst relativt. Efter min sång på Kulturens Hus den 31 augusti fick jag varma applåder och spontana betygelser, kramar och ryggdunk. I ett dokument överlämnat av synbart missnöjda pubertetstjejer som lämnade nian för några år sedan stod det: "Vem har sagt att Anneli kan sjunga? Man borde dra ut hennes tunga!" Jag var en i mängden av all personal som fick veta vad de gick för - och om man försöker bortse från just pubertetskris och elakhet så hade de gjort helt superba rimmade verser. Att bo i en liten kommun där alla vet närapå allt om alla, vilken familj och släkt man tillhör, vem man är vän med, vad man sysslar med, vilket jobb man har o s v, har stor betydelse för hur man blir behandlad och bedömd. En av våra Hjärtans Fröjd sa redan som 13-åring: -Här beror det inte på hur bra man är, utan vem man är.  Det har tagit lång tid för mig att såväl se fenomenet som acceptera det, som jag egentligen inte vet om jag gjort, men i alla fall börjat gilla läget. Det är som det är - det finns en del trygghet i  det konstaterandet - bättre det än bli bitter och vara ledsen - även om man kan få vara det också ibland; så länge man är medveten om det kan det skada en mindre är min övertygelse. Och ju äldre man blir desto mindre viktigt är det att vara så "bra" i andras ögon - man ska göra det som känna bra.