Jag har planer på att förändra den här bloggen eller göra en ny ... vi får väl se!

slutfört och rastlöst

Längesen jag skrev här. Sommaren har inte rusat förbi, men haft nog så bråttom till höst. Även om jag inte vill tro att det är riktigt höst ännu. Har bara sett en och annan gulfärgad björk och någon blomma i trägården som gulnat, men det beror nog mer på mitt vattnarengagemang, som brukar avta en bit in i augusti. Imorgon är mitt uppdrag slutfört med yrkessvenska där min elev gjort makalösa framsteg och särskilt då han ökade tiden på läkarmottagningen och vi drog ned på återkopplingsdagarna till 1/v nu i augusti. Känns lite tråkigt, men samtidigt helt rätt att sluta nu. Vi har ju blivit goda vänner och vi kommer att hålla kontakten även fortsättningsvis även om den inte sker i en lektionssal som vår som väl haft ett och annat att önska, men vi har funnit oss och när jag väl fick en bättre stol så har jag slutat gnälla.

Mitt påtande i växthus och övrig trädgård har inte haft likadana proportioner som t ex förra året. Det mesta har liksom skött sig själv p g a det ymniga regnandet särskilt i början av sommaren och nu skördar vi frukterna med att ta in våra egna tomater, basilika, sockerärter, persilja, sallad och stora mängder jordgubbar från ett förhållandevis litet tätt bevuxet jordgubbsland.  För mig är det och har alltid varit från tidigt i livet en enorm rikedom att gå barfota ut på morgonen och plocka in några salladsblad och tomater till frukost. Idag är det regnigt, kyligt så nu sker mycket jobb här inomhus - teaterföreningens olika föreställningar måste affischeras bl a och kylskåpet ser onödigt tomt ut. Sen som ett brev på posten kommer den här underliga rastlösheten; vad ska jag göra nu ? och med göra finns JOBB tryckt in i ryggmärgen hur jag än talar till mig själv om att jag nu tagit pension och bara skall ha ströjobb - jag lovade ju mig själv det. Men å andra sidan är man väl inte sämre än man kan ädnra sig. - Men naturligtvis kommer du att få fler uppdrag i höst, sa en kompis övertygande häromdagen - men hur vet hon det ?! Det är andra hösten som pensionär och den känns nästan värre än den första. Jag kikar in på friskolans hemsida och där ser jag hur allt rullar på med ny personal, säkert en hel del nya tag med ny ledning, precis som det skall vara och jag vill absolut inte tillbaka, men vart försvann de där intensiva, krävande, utmanande och tidvis riktigt lyckliga sju åren? Det är martyren i mig som nu slagit sig ned på min axel och gräver ned sina äckliga fingrar i min nacke - usch, fy, försvinn hemska figur!!! Det ordnar sig och mitt kontor sedan 1991 är ännu inte sorterat och städat ...

(Bildtext: En sång en gång för länge,längesen - en av sommarens begivenheter som jag redan nästan glömt bort här i rastlösheten - musikkvällen vid Brännvalls café tillsammans med Hjärtans Fröjd m fl.)

om att återvända

1985 lämnade jag mitt läkarsekreterarjobb på vårdcentralen. Jag ville jobba med andra saker i mitt liv, men det var inte helt lätt att lämna goda vänner, trevliga arbetskamrater, men jag ville vidare efter att ha funnits i yrket sedan 1966 då jag som blyg och oerfaren sjuttonåring började vikariera på röntgenavdelningen i Kalix. Ibland kan jag undra över hur vi klarade det Gun-Britt och jag, som kompanjonen hette, men med ett glatt humör och okuvlig vilja gjorde vi det. I  slutet av februari återvände jag till vårdcentralen för ett utbildningsuppdrag som pågår till i slutet av augusti. Jag har skojat en hel del om att "brottslingen återvänder till brottsplatsen" och det har varit riktigt roligt att komma tillbaka och träffa en del av de som fanns där  när jag lämnade 1985 - det är som om det var igår. Man bara fortsätter "samtalet"  där man slutade sist.  Jag såg också fram mot att återvända men ganska snart började jag fundera över hur jag kunnat tro att det skulle vara likadant som då jag slutade där. Hur naiv kan man vara ? Jag kom tillbaka till en nedrustning utan dess like. En till högst två läkare jobbar i sommar. Väntetiden är upp emot två månader för ett läkarbesök. Hon som är chef för vårdcentralen är hela sommaren i ambulanstjänstgöring. Hela f d distriktsvården med den omfattande verksamhet som bedrevs där på min tid är väck. Lokalerna gapar tomma. Det stora köket och den trivsamma matsalen är borta för längesen. Lokalerna står också de tomma. Alla lokaler ägs av Landstingsfastigheter och vårdcentralen betalar hyra  till dem för sin verksamhet och det är väl en av anledningarna till att distriktsvården knölats in på läkarmottagningen.  Hur länge kan man tänka sig att Landstingsfastigheter kommer att betala för lokaler som inte används och hur går det sen ? När börjar man riva ? När gör man som med Harads vårdcentral , att man manövrerar Överkalixpatienter till Kalix eller någon annanstans.

Det är med inte så lite sorg i hjärtat och en hel del ilska som jag konstaterar att det som jag lämnade en gång, en livaktig vårdcentral med fyra läkare, med en stor stab av personal som tog emot patienterna och de fick tillgång till den primärvård de var i behov av. Naturligtvis har invånarantalet i kommunen sjunkit sedan 1985, men det känns inte som om landstinget gör sitt bästa för att det här skall vara en trygg arbetsplats för personalen och inte heller en trygg verksamhet för den som kommer och är sjuk. I sommar har observationsavdelningen stängt en hel månad och akut sjuka hänvisas kvällar och helger till Kalix och Sunderby sjukhus.  Hur länge kan vi bo här nu när vi närmar oss den ålder då vi själva så småningom blir beroende ? Sover styrande politiker i kommunen eller ... jag kan undra om de är medvetna om vad som sker på den egna vårdcentralen. Om de själva befinner sig i en tillvaro där sjukdom och smärta finns någonstans långt i periferin så har de väl föräldrar och andra äldre släktingar som är eller inom en snar framtid blir i behov av sjukvård. Men det är som vanligt en stor del yta och en allt mindre del djup ...

odlarglädje 3

I slutet av förra sommaren drog vi upp våra gamla krusbärsbuskar som inte längre gav bär och som stod och skräpade och drog till sig en sorts gröna larver som vi jagade förgäves. -Jag ska ta dem till jaktstugan sa H . Jag skrattade mycket åt detta, men han var envis. Han skulle ge krusbärsbuskarna nytt liv på Lavasheden i en sandgrop. Vi åkte dit en regnig dag och han skottade ned dem.  Häromdagen åkte vi dit i regnvädret och han tog med sig en påse hönsgödsel och sa att han skulle göda krusbären. Döm om min förvåning när vi kommer fram och där står en frodig krusbärsbuske i sanden på tallheden. En liten bit ifrån hade också en risig gammal hansarosplanta fått nytt liv .... för mig liknade det trolleri, men för H något helt självklart.

odlarglädje 2

En av våra hittills få riktiga varma sommardagar tog Britt-Marie och Lennart emot oss i sin paradisiska trädgård. Av en måttligt stor villaträdgård i Antnäs har de skapat en magnifik växtlighet med små dammar med fiskar i, ståtliga träd, en stor mängd perenna blommor, mm mm. Allt är mycket kunnigt uttänkt med häckar som ger skydd åt även växter som annars inte trivs så bra på våra breddgrader, men här trivs de.  Lennart hälsar oss glatt med orden: -Här kommer trälen, men han ser ut som en ovanligt nöjd träl ...

odlarglädje 1

En kylig fredag för ett par veckor sedan åkte vi i minibussgänget på vår årliga utflykt. En i gänget hade fyllt jämna år så var vi skulle landa i slutändan skulle bli en hemlis, men  pratkvarnar som vi är lyckades vi avslöja slutmålet innan vi hann dit; nämligen Vassholmen utanför Kalix och teaterföreställningen Konsten att begrava en kärring.  Vårt första stopp blev hos Gretel och Bo Johansson i Kölmyrholm som där i ensligheten skapat en trädgård kring sitt hus med en mängd av vackra perenner, ett-åringar, växthus med prunkande tomater och här och där små installationer och sittgrupper. Det var imponerande naturligtvis, men jag kan undra när de hinner njuta av allt det vackra de skapar och när hinner de sitta ned och lyssna till vinden och humlorna ? Men det kanske inte är det viktigaste - det viktigaste är kanske att just skapa. Vinden blåste kall men på deras altan intog vi såväl marängtårta som jägermaister som en i gänget tursamt nog tagit med...och så gick färden vidare genom skogarnas skogar... 

löftet

-Har du glömt ditt nyårslöfte mormor ? frågar äldsta Hjärtans Fröjd, nybakade studentskan. - Jaha, vilket var nu det, undrar jag. - Att du ska prata mindre och lyssna mer... Jag sitter och orerar om hur trist det är när alla unga tjejer och äldre  med ljust hår nu måste vara kompakt svarthåriga. Att det är konstigt! Dottern och barnbarnet undrar varför jag hänger upp mig på sånt. - Men jag tycker så, ni får väl ha era åsikter, men jag tycker så. - Men varför blir du så upprörd, undrar dottern. Och återigen förstår jag inte vad hon menar, eftersom jag inte känner mig speciellt upprörd, bara uttrycker min åsikt. Det kan väl inte vara så illa att jag håller på att tappa - inte förståndet - men ramar och begrepp - jag kanske skriker fastän jag inte hör det själv, eller vad är det som händer? Studentskan berättar om vår nyårsafton när hon firade med oss gamlingar och då vi på TV hörde ett citat av Shakespeare: "You shall listen to many, and talk to few..." och att jag då sagt att det skulle bli mitt nyårslöfte, men att jag formulerade om det lite : Jag skall lyssna mer och prata mindre...  Men som sagt det hade jag glömt. Kan man ge midsommarlöften ?

drömmar...

I den här familjen har vi alltid haft en egenhet - vi tycker om att berätta om våra drömmar - ju galnare desto mer fascinerande är det. D v s alla i familjen är inte lika fascinerande som andra, men de får stå ut!
Inatt hade jag en tydlig dröm om att jag var på en flygplats. Då jag glömt min väska gick maken före till gaten och när jag skulle in där blev jag stoppad av en uniformsklädd man som sa att jag var tvungen att stanna där jag var för att det gått ett larm. Jag försökte övertala honom då mitt flyg skulle gå om en stund, men han var orubblig. Jag satte mig för att vänta på en bänk bland alla andra som väntade och jag hörde spridda kommentarer om terroristdåd och jag försökte ringa till maken och säga att han inte skulle vänta på mig utan ta bokat flyg och så skulle jag komma efter, men min mobiltfn var död. Plötsligt hördes en enorm smäll och jag såg hur cement och rök slog ut ur en byggnad intill och därefter en gäll kvinnoröst : - Det var den där jävla grädden på äppelpajen! .. och så vaknade jag.
När jag gick en ledarskapsutbildning för några år sen jobbade vi en del med våra drömmar och fick av kursledaren alltid frågan om vilken stämning det var i drömmen - t ex var det otäckt ? eller hur var det ? Stämningen i nattens dröm var enbart en form av konstaterande, accepterande.  Inga dramatiska  känslor alls. Och så har det blivit mer och mer i det vakna livet - väldigt lite förvånar en längre även om man kan tänka t ex :  - Nä, inte du också ... eller -Nä vad i hela friden ... och så går man ut och krafsar i krukorna i  växthuset för där är allt som det varit i årtusenden - får växterna vatten och omsorg så håller de ut även om inte solen är närvarande för tillfället.

Den gode och den onde

Sista dagarna har jag umgåtts med tankar om Gud och Satan. Jag vill tro på Gud, men inte på den andra finns överhuvudtaget . Men livet har väl bjudit på ett och annat som gjort att tankarna gått i andra banor och jag minns att jag för många år sedan läste en bok av prästen och psykologen Scott Peck där han redogjorde för just ondskan hos människorna med olika exempel som han mött i sina båda professioner. Den var gräslig att läsa, men han menade att det bästa man kan göra när man möter Satan är att vända honom/henne  ryggen för då kvävs han/hon i sina egna ond-ormar (min benämning) när han/hon inte kan slänga dem på någon.  Det stora bekymret är att  veta med säkerhet när det är just ondska man möter och inte bara sorgliga och bedrövliga effekter av trauman och uppfostran och hur ser egentligen det ondskefulla ut inom en själv ?? - men det måste ju också gå att vända ryggen till.  Jag fortsätter och funderar och försöker hitta den förfärliga boken igen! Är Anders Breivik ond ?

Johnny

Den lilla stora människan och barfotamannen Johnny Holmberg har inatt gått över till en annan värld och vet nu något som vi inte vet. Skogsmannen, den hängivne socialisten, poesivännen. Överkalix är en stor profil fattigare. Johnny som irriterade sina politiska vänner och motståndare med att läsa poesi av Dan Andersson och Gustaf Fröding i samband med kommunfullmäktiges möten. Johnny som genomskådade marknadskrafternas härjningar. Johnny som kunde ställa frågan: - Tillväxt, varför är det så viktigt med tillväxt?  Denna  fråga ställde han bl a till de församlade i samband med ett samtal mellan skogsarbetare nu och då vid  Nattfestivalen i Korpilombolo i december 2011 där det framkom hur de äldre skogsarbetarna slitit ut sina kroppar i hårt arbete. Det var viktig historia som framkom under det mötet och så var det med Johnny, varhelst det handlade om mer filosofiska tankegångar, om utveckling, om medmänsklighet så presenterade han egna tankar och rön. Och det är inte populärt i småborgerligheten. Så snart du visar att du har en egen tanke så blir du klassad som att du vill vara märkvärdig och blir undanskuffad i många kretsar. Johnny tror jag inte hade något emot att bli undanskuffad ur vissa kretsar. Han njöt av att tända brasor lite här och där, placera ut lite vassa stickor som irriterade och klämde.

Sista gången vi sågs var i tisdags då vi var och lyssnade på en ung trubadurska som sjöng visor till gitarr på ett sätt som jag vet att Johnny uppskattade. Jag kom sent, nickade hej åt honom och han nickade tillbaka och det slog mig att han såg så allvarlig ut, men sen lämnade jag det därhän. Tills jag hörde att vad som hänt. Vi jobbade tillsammans, han Anders och jag med ett Dan Anderssonprogram vid en tidigare nattfestival. Han gick in med hela sin själ i det arbetet och presenterade fakta om poeten, som få fått höra om tidigare. Med Johnnys egenhändigt byggda fiol och den svarta slokhatten lutande mot som enda rekvisita presenterade vi tillsammans sång, musik och berättelser med hans starka stämma. Han tyckte att jag var för försiktig när jag började sjunga "Jag är spelman, jag ska spela ...". Du måste ta i mer!... Precis som jag tolkade ett av hans motton i livet - du måste ta i mer! - såväl vad gällde poesi som politik.

Det slår mig så här efteråt att han när han berättade om VI:s littearturbåt som han rest med tidigare i vår, var lite mer återhållsam än tidigare, även om han var så glad över att han tagit chansen att åka med och lyssna på alla goda författare och träffa likasinnade.  Johnnys filosofiska och politiska tankegångar var det nog inte alla som kunde ta till sig här i bygden. Som så´n blir man emellanåt väldigt ensam även om jag tror att Johnny så småningom förstått och accepterat det mesta av egenheterna här.

sent omsider ...

Sent omsider har jag sått frön i mitt växthus och satt mina ynka tomatplantor i djupare jord. Det har varit en pärs att sitta bakom en stor driva och tråna efter mitt glashus. Det blir spännande att se hur allt klarar sig och hur länge det tar för fröna att gro i år och om de kommer att bli nog stora för utplantering i juni ... eller juli ....
En snörik vinter har det varit, men nu "går det undan" som H säger och stirrar på snödrivorna som sjunker dag för dag utanför våra fönster. Jag tyckte jag hörde storspoven drilla långt borta också ... det är ett vårtecken om något! Till helgen åkter jag söderut för att möta vitsipporna hos en kompis. Jag har varit på väg dit i flera år, men arbetet i skolans värld har inte tillåtit särskilt mycket ledighet i slutet på vårterminen. Men sedan juni 2011 är jag fri...

Titta hit, titta bort och titta fel

Häromdagen märkte jag tydligt hur en människa som jag känt i många år och mött i olika sammanhang, både negativa och positiva, medvetet tittade bort när jag sökte hennes blick för att säga hej. Fåntratt hade jag lust att säga, men alla har ju sina olika skäl för varför de gör som de gör. Hon hade väl en orsak.

En motsats till ovan kan väl delvis skönjas i boken Morjärvmannen som jag läser f n. Ett mycket läsvärt material litterärt, men samtidigt en mycket märklig historia om SÄPO som bevakar och så småningom ser till att en vanlig familjefar häktas på tveksamma grunder för spioneri. Det mesta hämtas från olika människors skvaller på bygden där en människa som vågar leva annorlunda än de flesta blir misstänkliggjord. Här låtsas man verkligen inte se utan här ser man allt och gör egna fantasifulla tolkningar. Sanfrid Eriksson blir en fri man efter en tid, men såväl han som familjen i övrigt far illa.

Jag har ett svagt minne av det som hände här, eftersom min man hade sitt föräldrahem i närheten och jag minns också att mina svärföräldrar hela tiden sa att det hela bara var svammel, att Sanfrid inte var någon spion.

Samtidigt kan jag inte låta bli och fundera över denne man som gick omkring i gårdarna och bläddrade med tusenlappar och när han så småningom när han upptäckte att han var bevakad tog olika svängar hit och dit i området och på det viset skapade än fler misstankar. Vad är det som driver honom ? Jag tycker det är en lika intressant fråga som vad det är som driver SÄPO att i åratal jaga en oskyldig människa. Sanfrid var en smart och intresserad människa - kanske var hans tillvaro så pass trist här i obygden och han mötte kanske inte så många som tänkte lite annorlunda tankar eller genomskådade tillvarons system som han, så han tog chansen och gjorde livet lite mer spännande med att lura de av allmänheten så upphöjda och respekterade poliserna. Ja vad vet jag, jag bara funderar, men boken är onekligen mycket läsvärd.

Agnus Dei, curling, god mat och rysare - påskhelgen 2012!

Påskhelgen 2012 är på väg att lite i sänder lämna oss. Idag på annanda'n har H och jag tagit en längre sparktur på hård skare över Tallviksavan och en bit av Kalix älv. På hemvägen besökte vi en gammal lada var snickaren tog lös en grå bräda som kanske ska bli "snapsholkar" så småningom. Det blev nästan lite sakletar-stuk på turen. Några kvistar med videkissar fick vi också med oss hem. Annars har helgen som brukligt är innehållit mycket körsång i kyrkan. På långfredag sjöng vi Agnus Dei och igår på påskdagen Livet segrar bland mycket annat. Jag har alltid upplevt påskens budskap som mer speciellt än julens. Kanske för att det innehåller så´na kontraster - plåga och förtvivlan mot liv och förhoppning. Påskdagen innehöll även en tur till Fellesön med en kortare skotertur över blåis till familjen Bäckmans stugor. Vårt yngsta Hjärtans Fröjd I fyllde 8 år igår och det blev presentöppning och go´fika och senare go´mat som det alltid blir hos detta gästvänliga sällskap. I med storebror och kusinerna sökte hela tiden något att ta sig för med. Om man inte låtsas höra så mycket när de tjatar om att de inte har något att göra så kommer idéerna så småningom av sig självt. Det blev till slut curlingmatch med ihopplockade piasavakvastar på en blank isfläck ute på sundet - hur reglerna konstruerats fick jag aldrig riktigt klart för mig, men glada barn med rödrosiga kinder slängde sig halsbrytande omkring på det hala underlaget. När så solen började gå ned åkte vi tillbaka med skoter över isen till bilen och så vidare hem. Och så förstörde jag hela den trevliga dagen med att fastna vid filmen Flickan som lekte med elden som jag dessutom sett en gång. Vid sänggåendet så småningom bad jag om beskydd åt de äldsta Hjärtans Fröjd som befinner sig i vimlet i Paris några dagar. Det var som om den där filmen gjorde mig aningen ångestfylld mot natten. Har alldeles för vild fantasi. Min moster fick de sista åren sluta se på TV-serier som Falcon Crest (om ni minns den) för hon fick en så'n förfärlig hjärtklappning ... så jag har väl något att brås på.

jungfru marie bebådelsedag

Ave Maris Stella Dei Mater/Att vara Maria, att ta i famn, att hålla evigheten på sin arm. O, soluppgång i denna mörka värld, o soluppgång i denna mörka värld /Ave Maris Stella Dei Mater. Text: Bo Setterlind Musik:Jerker Leijon

Efter körsången idag blev det våffelfest och därefter läge för en snabbare sparktur på Tallviksavan - SM i isracing gick av stapeln igår så jag hade vind under medarna. Sparkade i med- och motvind och tänkte på alla Marior som ger barn till världen ... så mycket outsäglig lycka och emellanåt så´n förtvivlan och sorg.

längtan till ett hus

Idag fick jag en bedårande bok om växthus med posten och tidigare i veckan har några påsar med lite annorlunda fröer anlänt. Mitt växthus bidar sin tid bakom snödrivorna och jag står och trånar åt det hållet. Som jag längtar!

Med dr RZ

Jag och min adept (lärjunge i en svårlärd konst eller vetenskap) Med.dr. RZ botaniserar i det svenska språket och vägen dit är ofta engelska för att kunna förklara vad som ibland nästan inte förklaras kan. Vi jobbar med speciell svenska för medical staff, tränger oss in i avkodade patientjournaler, medicinsk terminologi, grammatikfocus, lättläst material i form av tidningar och litteratur och ibland även Pettsson och Findus. RZ har stora krav på sig själv och varje gång han tycker att han kodat av det svenska språket så uppstår nya uttryck som betyder detsamma som uttrycket igår eller nyss. Han suckar och jag får plocka fram min agenda och tydligt peka ut hur många dagar han studerat vårt hemlands tungomål - 20 dagar exakt och jag frågar mig hur mycket av ett annat språk i ett annat land jag hade lärt mig på 20 dagar? Han börjar prata mer och mer och förstår redan mycket och hans förmåga att skriva skall vi inte tala om - där går det undan! Personkemin mellan mig och denna unge man fungerar jättebra, annars skulle det vara svårt då vi jobbar med studierna cirka 30 h /vecka. Vi skrattar ofta gott åt olika språkliga fadäser och företeelser och inte minst åt mitt minne som ibland inte håller i sig mer än två minuter i detta emellanåt kaotiska ordvirrvarr. R kom glädjestrålande till lektionsummet som lämnar ett och annat att önska i form av trivsel (men det är en annan historia) häromdagen efter att han följt med jourhavande doktor ett par timmar och upptäckt att han faktiskt förstod riktigt mycket och han har ju sina medicinska kunskaper att falla tillbaka på som inte går av för hackor.
Han är redan en kunnig medicinare och när väl svenska språket börjar sitta där kommer han att vara än mer kompetent och en tillgång för Överkalix. Det är jag säker på!

ett odjur

Häromnatten drömde jag om ett odjur som vältrade sig runt i ett grunt vattendrag intill en gles träkoja i vilken jag stod tillsammans med ett eller flera barn och kikade genom en springa på vidundret som både skrämde oss och gjorde oss nyfikna. Det hade ett stort gap och en stor fena och armar som en bläckfisk - ibland stack den in en blöt bläckfiskarm under väggen in till oss och viftade lite och vi kunde försiktigt ta och skaka hand med den. Vi kunde inte lita på om det var ett farligt odjur eller ett mer vänligt sinnat. Det var något lömskt över det. I boken Vägvisare - universum viskar till dig skriver Denise Linn: Djur kan vara en ursprunglig, instinktiv sida av dig själv. Om djuren är vilda och blodtörstiga kan de representera den primitiva aggressiva aspekten av din natur. Om djuren är tama kan de representera ett kontrollerat uttryck av den instinktiva natur.

Djuret i drömmen var väl varken blodtörstigt eller tamt, varför jag väl får tolka det hela som att jag får hålla lite koll på min mer primitiva sida (ormhjärnan) som jag vet tar över emellanåt och se till att jag inte blir alltför kontrollerad ... något mellanting. Det är spännande med drömmar. Den här var riktigt tydlig - för mig alltså! Barnen då ... ? Aspekter i mig själv som bildades tidigt...

det ordnar sig ....

Senase månaden har tre personer i släkten gått över gränsen till en annan värld. De hade alla tre långa liv bakom sig. Igår jordfästes min äldsta brors fru 87 år gammal. Som närmast anhöriga fanns hennes yngsta och äldsta son, samt barnbarn och barnbarnsbarn. Mellansonen lämnade oss redan i april i fjor. Det blev en fin minnesstund trots oegentligheter i den närmaste familjen p g a oenighet kring ett gammalt mögligt hus hemma i byn, som en gång var mitt barndomshem och som gick över till min äldsta bror, halvbror, tidigt. Hela kalabaliken har jag och mina "små"bröder iakttagit från sidan, eftersom det tidigt arrangerades så att inget tillföll oss som barn till vår fars hustru nr två. Vi kom ganska tidigt till kyrkan och till vacker musik Koppången och Duvemåla hage av Benny Andersson kom tårarna - inte så mycket för att jag sörjer min svägerska egentligen, hon fick ett långt liv och var svårt sjuk på slutet, men mer om livet hon och vi levt och att vi inte alltid hade det så bra i alla relationer. Inte heller känner jag någon skuld, men mer handlade det om vad det här livet gör med oss människor och vad vi har uträttat och inte uträttat och att allting en vacker dag tar slut eller börjar om någon annanstans i någon annan form ... vi vet ju inte ... vi får vara förtröstansfulla och tro på att allt blir bra till slut.

Scenkonst!

I helgen deltog jag i Scenkonstdagar i Umeå på Folkets Hus. Och som alltid vid liknande evenemang är allt proffsigt och välordnat såväl vad gäller organisering och struktur av de olika programinslagen, som mat och fika och trevligt är det att få träffa scenkonstintresserat folk igen, både gamla bekanta som nya. Vi fick en liten uppgift under lördagen då vi för vår granne i salen skulle berätta om vårt starkaste tidigaste minne av scenkonst. Jag har ett stort från den sommaren jag var 6 år:
I byn hos grannen storbonden på den för andra gången den sommaren nyslagna ängen har man placerat ut alla bänkar från skolans gymnastiksal. Det börjar skymma i augustikvällen och kulörta lyktor hänger i två rader längs hela ängen, upphängda på s k hässjirindor (störar). Längst ned på ängen framför den stora sjön har byns JUF-förening (Jordbrukarnas UngdomsFörbund) arrangerat en teaterscen i en stor lada. På scenen framförs med stor inlevelse Jeppe på Berget. Alla i byn har gått man ur huse och förmodligen också från närliggande byar. Teater och musik är nämligen stora begivenheter i byn i alla sammanhang. Jag själv följer med spänning föreställningen som jag mest kommer ihåg av är den förfärliga scen då Jeppe tänker hänga sig och hans förtvivlade fru drar honom i byxbenen och skriker allt vad hon orkar. Jag tycker allt är så erbarmeligt sorgligt så jag sätter också igång och gråter och snyftar. Min lillebror Erik, då 4 år, lägger då armen om mig och säger om jag minns det : -Glåt int`! De är ju bala Anderssons Helga! Så hette hon bondkvinnan i grannården som så inlevelsefullt vrålade ut sin sorg. Lillebrors omsorg om mig föranledde en hel del munterhet av omgivningen och mer än så minns jag inte. Genom åren har olika upplevelser av teater, musik och dans gett mig fantastiska upplevelser även om jag också somnat på någon. Ibland har det faktiskt varit jobbigt att så intensivt leva sig in i teatrar och filmer m m som jag faktiskt fortsatt med sen den där gången för 56 år sen.
(klicka gärna på bilden för att se den i större format!)

virkat

I värsta kylan har jag drömt mig bort till de soliga dagarna i Side i september, de övervarma dagarna då längtan till svalkande vatten uppfyllde nästan hela ens tillvaro. Hittade en bild som jag tog då vi satt och väntade på att bussen skulle ta oss tillbaka till hotellet efter en supervarm dag med härlig tur till havet och då man hade sand i alla kläder och skor och överallt! Bussen hade en virkad gardin fram och jag tyckte det var så exotiskt. Häromdagen såg jag något inslag på TV i förbifarten då en långtradarchaufför intervjuades i sin förarstol och den bilen här i Sverige hade också något som så ut som virkat i framrutan. Han kanske hade köpt den i Turkiet ?!

att få sätta igång...

Måndag i den här delen av världen. Kylan har dragit sig aningen tillbaka och snön yr över den ståtliga granen utanför mit fönster. Den är lätt att fästa blicken på när man försöker fundera och fokusera. Min adept som jag väntar på som Fantomen "alla vet att han finns, men ingen har sett honom", har blivit försenad i sin flytt till det här landet i norr från mellan-Europa. En låda full med material från konsultföretaget som jag skall göra uppdraget åt står och väntar: -Ta med dig lådan till utbildningslokalen så har du ett bra start-kit, uppmanade mig den som jag tror unga projektledaren, eller hon kanske är gammal och tror att jag är ung ?! och vad säger man om det efter ett helt arbetsliv fullt av utbildande, organiserande, projekterande. Det hade varit lätt att påpeka något ironiskt, men vad har man för det ?! Det är bara att sucka lite lätt och hålla sig för pannan en aning. Utmaningen i det här uppdraget ligger absolut inte i hur jag skall göra det praktiskt med pennor och pärmar, utan mer i elevens förkunskaper och upplägget vi gör tillsammans. Sen är det ju också bra att ha ett vettigt tillhåll också - men om man släpper taget en aning så löser sig nog det mesta.

"Finn-aschhål"

Hittade en text som beskriver en sann tilldragelse när jag botaniserat bland en massa gamla texter och minnen:
Matti var en av Johans kompisar på dagis. Han kom från Finland. Han hade svårt med det svenska språket, men var en glad och positiv prick. Varje morgon mötte han oss med glada tillrop ute i hallen. En morgon hade Johan en blå-vit träningsoverall på sig som han fått i födelsedagspresent. Matti ropade förvånad med hög röst: -Men Johan, det där är ju en finn-aschhåle-färg.
Behöver jag säga att jag satte skrattet som bubblade upp i halsen. Den finska flaggan är vit och blå och Matti trodde på allvar att alla som kom från Finland hette finn-aschhål!!

3 rutor kvar!

I början på sommaren i fjor började jag sticka rutor av restgarner till en framtida pläd. Behövde något att använda händerna till när jag vilade från ståhejet bland blommor och blad och växthus. Jag förberedde mig för cirka ett års arbete för att få till 40 rutor. Nu har jag 3 rutor kvar att tillverka och sen skall det till montering. Det blir en oherrans olika färger och en blandning som säkert kommer att störa både mitt och andras färgöga. Men det blir en varm pläd stickad av mig .. evt med lite broderier på enfärgade rutor. Därefter skall jag ta itu med min bok som jag berättat om att jag skall skriva innan jag är 60 och nu har jag redan gått 3 år över tiden ! ;-)

jag,svenska språket och facebook mm

Jag som så länge hade en så stor aversion mot forumet. Jag menar Face-book. Nu när jag som del-pensionär har mer tid ger jag mig då och då in i olika diskussioner och diskussionslysten som jag är av arv, miljö och hävd vill jag ju också gärna ha sista ordet! Varje gång jag klarar av att inte kommentera det där sista lite ironiska och avfärdande uttrycket som t ex "låg nivå" mm när jag är in och t ex märker ord, ser jag som en stor framgång hos mig själv. Å andra sidan tycker jag forumet skall klara av att man har olika åsikter och att det emellanåt hettar till lite. Men i skriftliga diskussioner kan lätt små nyanser i ord och meningar missuppfattas och leda till emellanåt ganska banala kommentarer. Det är nog viktigt att kanske skriva att nu ironiserar jag , nu skojar jag och nu är jag allvarligt ilsk... och använda symboler som ;-) o s v för att gjuta lite olja på vågorna när det behövs. Jag har sedan jag var sjutton år behandlat det svenska språket. Jag har skrivit patientjournaler i en massa år efter diktat av danska, finska, turkiska, norska och svenska läkare och redigerat det till riktig svenska efter otydliga förvirrande uttryck hos en del med mycket dålig kunnighet i svenska uttryck och fakta. Sen blev det skapande svenska i olika former, såväl privat som på universitetsnivå och så småningom ett antal år som lärare i svenska för invandrare och lärare i svenska såväl i grundskolan och på gymnasiet. Det gjorde att jag kunde starta min enskilda firma ordverkstan 1997 i vilken jag numera utformar skrivelser av skilda slag åt organisationer och privatpersoner där det krävs att nyanserna sitter och blir till klara budskap. Det fick jag också god träning i under mina år som rektor. Nu väntar jag på klartecken för att börja jobba med en utländsk läkare för att vägleda honom i svenska språket och snabbt skall det helst gå - allt handlar om pengar. Det blir spännande och jag avslutar nu lite i sänder mitt engagerade arbetsliv med att återvända till "brottsplatsen" även om det är ett annat uppdrag än då jag var ung och började det mödosamma arbetet med att tolka såväl medicinsk terminologi som andras brister i svenska språket. Vår svenska förändras ständigt och det är helt naturligt då vi idag lever i en mångkulturell tillvaro - nya ord och uttryck tillkommer och det kan emellanåt vara väldigt spännande, men så länge jag förmår kommer jag att påpeka när jag ser att grunderna i vår svenska misshandlas. Det sker inte minst i våra tidningar dagligen av den yngre generationen och inte minst i lokalpressen! (tulpanerna på bilden är en del av flera buketter som jag fick på min födelsedag i tisdags - goda vänner kom och överraskade och barnbarnen bl a sms:ade, ringde och sjöng / det blev en dag med en känsla av stor tacksamhet!)

Gunde 50 år

Tidig januaritorsdagmorgon invid den gröna granen. Den blev lite senare min morgon än vad som varit fallet de sista par månaderna. Sov faktiskt till kl 05.30, satte på en kanna kaffe, tog fram en liten saffransbulle och gick ut för att sopa av trappan och hämta tidningen. Ibland kan jag bli tokig på den här friden och tystnaden som råder all tid, men imorse drog jag djupa andetag och sände en tacksam tanke till den som råder över luft och vind. Huvudrubriken i den lokala blaskan var att man i Gällivare på sjukhuset på kvinnokliniken hittat en livsfarlig bakterie , men av självbevardelsedrift bläddrade jag snabbt framåt och kunde längre in läsa Jan-Erik Larssons (Övermorjärv) artikel med kvalitet om Gunde Svahn som fyller 50 år idag. Vem minns inte hans "Hälsa mamma, pappa och Marie". Dottern med kompis var på språkresa när hon var så där 17 år i Bornmouth och där blev de bekant med en kille som var en som de menade dubbelgångare till Gunde Svahn och de lärde honom också att på svenska säga: "Hälsa mamma, pappa och Marie!" Vid brevväxling senare skrev han alltid under sina kort och brev med Love Gunde. Jag måste komma ihåg och fråga K om hon fortfarande har kontakt med honom och om han började åka skidor också ?!

slänga eller inte ?

När jag slutade förvärvsarbeta i höst startade jag ett rensningsarbete i vårt hus, på hyllor, i skåp och lådor. Helt naturligt har det i dagarna blivit jul-och adventspinaler som jag grävt omkring i. Det är också i juletid min redan fullt utvecklade sentimentala personlighet blir snäppet värre. Jag har sparat på barnens broderade aidavävar från skolslöjden, svärmors och mors alla vävda dukar, mina egna broderade dukar då det intresset var som mest uttalat, tomtar av allehanda slag, julgranskulor (vi har inte haft en innegran på mer än tjugo år sen) o s v. Det är svårt att slänga, men nu har jag gjort det i alla fall - idag - lagt undan ett antal mindre värdefulla dukar till Röda Korset liksom ett antal julgrejer och tänka sig av två lådor julsaker blev det en! Det finns mycket att gå igenom fortfarande - vi har ju inte flyttat sen 1975 då vi flyttade hit till huset och det är ju när man flyttar man får chansen att sortera, värdera och slänga. Vissa dagar finner jag stort nöje i att hålla på med denna botanisering, men emellanåt måste jag bara lägga av, det dammar och jag blir torr i halsen och så in i bomben less ... så imorgon på trettondagen då vilar jag från rensningsaktionerna.

Gott Nytt År

Nyårsdagen 2012 kommer med frisk vind i den gröna granen och lite snöyra. Kör genom ett folktomt (naturligtvis) Bränna vid 9-tiden när jag skjutsar en i familjen till sitt jobb. Igårkväll skickade vi upp två rislyktor, en röd och en vit, och länge efter att fyrverkerierna tystnat och svavelröken stod tät lyste de där högt uppe ovanför oss. De unga började efter tolvslaget hugga in på älgfilén som var kvar från middagen tidigare under dagen och nu sover de och kommer att göra så länge än trots att kl är 11.00 snart. Vi gamlingar vaknar i ottan trots att timmen blev sen. Jag har inte gett något nyårslöfte men gjort ansatser till någon form av beslut, som vi får se vad de resulterar i. Det mesta handlar om att jag måste släppa taget om ett och annat och inte låta företeelser och människor dränera mig på energi - tänk att man som snart 63 år inte fattat det tidigare. Det innebär att man resulterar i att bli mer ensam, men när man stänger en dörr öppnas en ny, är jag övertygad om. Que sera sera