om att återvända

1985 lämnade jag mitt läkarsekreterarjobb på vårdcentralen. Jag ville jobba med andra saker i mitt liv, men det var inte helt lätt att lämna goda vänner, trevliga arbetskamrater, men jag ville vidare efter att ha funnits i yrket sedan 1966 då jag som blyg och oerfaren sjuttonåring började vikariera på röntgenavdelningen i Kalix. Ibland kan jag undra över hur vi klarade det Gun-Britt och jag, som kompanjonen hette, men med ett glatt humör och okuvlig vilja gjorde vi det. I  slutet av februari återvände jag till vårdcentralen för ett utbildningsuppdrag som pågår till i slutet av augusti. Jag har skojat en hel del om att "brottslingen återvänder till brottsplatsen" och det har varit riktigt roligt att komma tillbaka och träffa en del av de som fanns där  när jag lämnade 1985 - det är som om det var igår. Man bara fortsätter "samtalet"  där man slutade sist.  Jag såg också fram mot att återvända men ganska snart började jag fundera över hur jag kunnat tro att det skulle vara likadant som då jag slutade där. Hur naiv kan man vara ? Jag kom tillbaka till en nedrustning utan dess like. En till högst två läkare jobbar i sommar. Väntetiden är upp emot två månader för ett läkarbesök. Hon som är chef för vårdcentralen är hela sommaren i ambulanstjänstgöring. Hela f d distriktsvården med den omfattande verksamhet som bedrevs där på min tid är väck. Lokalerna gapar tomma. Det stora köket och den trivsamma matsalen är borta för längesen. Lokalerna står också de tomma. Alla lokaler ägs av Landstingsfastigheter och vårdcentralen betalar hyra  till dem för sin verksamhet och det är väl en av anledningarna till att distriktsvården knölats in på läkarmottagningen.  Hur länge kan man tänka sig att Landstingsfastigheter kommer att betala för lokaler som inte används och hur går det sen ? När börjar man riva ? När gör man som med Harads vårdcentral , att man manövrerar Överkalixpatienter till Kalix eller någon annanstans.

Det är med inte så lite sorg i hjärtat och en hel del ilska som jag konstaterar att det som jag lämnade en gång, en livaktig vårdcentral med fyra läkare, med en stor stab av personal som tog emot patienterna och de fick tillgång till den primärvård de var i behov av. Naturligtvis har invånarantalet i kommunen sjunkit sedan 1985, men det känns inte som om landstinget gör sitt bästa för att det här skall vara en trygg arbetsplats för personalen och inte heller en trygg verksamhet för den som kommer och är sjuk. I sommar har observationsavdelningen stängt en hel månad och akut sjuka hänvisas kvällar och helger till Kalix och Sunderby sjukhus.  Hur länge kan vi bo här nu när vi närmar oss den ålder då vi själva så småningom blir beroende ? Sover styrande politiker i kommunen eller ... jag kan undra om de är medvetna om vad som sker på den egna vårdcentralen. Om de själva befinner sig i en tillvaro där sjukdom och smärta finns någonstans långt i periferin så har de väl föräldrar och andra äldre släktingar som är eller inom en snar framtid blir i behov av sjukvård. Men det är som vanligt en stor del yta och en allt mindre del djup ...