I den här familjen har vi alltid haft en egenhet - vi tycker om att berätta om våra drömmar - ju galnare desto mer fascinerande är det. D v s alla i familjen är inte lika fascinerande som andra, men de får stå ut!
Inatt hade jag en tydlig dröm om att jag var på en flygplats. Då jag glömt min väska gick maken före till gaten och när jag skulle in där blev jag stoppad av en uniformsklädd man som sa att jag var tvungen att stanna där jag var för att det gått ett larm. Jag försökte övertala honom då mitt flyg skulle gå om en stund, men han var orubblig. Jag satte mig för att vänta på en bänk bland alla andra som väntade och jag hörde spridda kommentarer om terroristdåd och jag försökte ringa till maken och säga att han inte skulle vänta på mig utan ta bokat flyg och så skulle jag komma efter, men min mobiltfn var död. Plötsligt hördes en enorm smäll och jag såg hur cement och rök slog ut ur en byggnad intill och därefter en gäll kvinnoröst : - Det var den där jävla grädden på äppelpajen! .. och så vaknade jag.
När jag gick en ledarskapsutbildning för några år sen jobbade vi en del med våra drömmar och fick av kursledaren alltid frågan om vilken stämning det var i drömmen - t ex var det otäckt ? eller hur var det ? Stämningen i nattens dröm var enbart en form av konstaterande, accepterande. Inga dramatiska känslor alls. Och så har det blivit mer och mer i det vakna livet - väldigt lite förvånar en längre även om man kan tänka t ex : - Nä, inte du också ... eller -Nä vad i hela friden ... och så går man ut och krafsar i krukorna i växthuset för där är allt som det varit i årtusenden - får växterna vatten och omsorg så håller de ut även om inte solen är närvarande för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar