Kenneth in memoriam

För ett par dagar sen bestämde vi oss för att åka till Granngården i Kalix idag för upphandling av lite bra jord m m. Vi fikade på Lyktan och vi hade också bestämt att vi skulle åka förbi hembyn och hälsa på hos min halvbrors son som kämpat ett tag med en svår cancersjukdom. Jag pratade med honom i söndags. - Jag ringer honom och frågar om vi skall köpa med något, säger jag där på caféet. Dottern som rest upp från Sundsvall svarar och berättar att han gick bort igårmorse. Solen gick i moln både inuti och utanför mig - hade aldrig anat att det skulle gå så fort. Men han hade själv sagt att han inte orkade mer. Han hade så svåra smärtor och den elaka kräftan hade slagit klor i hela hans kropp. Så skönt att han fick slippa plågorna, men så sorgesamt för barn och barnbarn - han var bara 64 år och frun dog för några år sen 59 år gammal. Döden kommer alltid på "fel tid" ! Men nå´nstans inom mig så finns en förtröstan om att han som alla andra som går bort bara färdas över en gräns och finns här i närheten nå´nstans och vakar över oss andra.
När vi var små lekte vi mycket med varandra, särskilt på somrarna. Han var den lille killen från stan och jag från gården mitt i skogen. Han var liksom mer för sig än oss andra små i byn ..
- Om du visar din mutta så får du se min pille! sa han till mig i lekstugan och vi studerade varandra på en meters avstånd och jag fattade ju inte vad det skulle vara bra för. Sen drog vi upp byxorna och så var det bra med det! Då var jag 5 och han 7 - det är rätt längesen!

tjuvlyssning

På café idag hörs högljutt flera bord bort:

- Jag måste få berätta om en gubbe som jag jobbar med. Han är så jävla rolig så jag håller ta mej fan på att skratta ihjäl mig ...

Hon som säger det är ung,välklädd, verkligen vacker och med snygga solglasögon, men har tydligen grodor i hjärnan eller nå´nannanstans...

Nä jag vet - man ska inte tjuvlyssna - men jag har närapå ett beroende - jag samlar emellanåt på vad folk säger på allmänna platser ...
- Men nu får du sluta med det där - jag orkar inte höra vad den och den säger, sa en kompis en gång ..

Så det kanske är jag som har grodor i hjärnan rent av ?

(Foto: Katarina Nilsson, copyright - egentligen en padda som hon mötte i Tallsjön förra sommaren)

som bortblåst

Jag satt i soffan imorse med min goda överkalix-frukost (en bulle + kaffe) och kom på något som jag ville förmedla här på bloggen. Nu när jag sitter här är det som bortblåst - kommer inte ihåg ett dyft och ids inte gå tillbaka till soffan för att hämta upp idén igen, som jag får göra så ofta --- och en bulle till är förbjudet!! Så det intressanta inlägget lär ni få vänta på och inte minst jag själv.

Cykeltur

Har varit på min första cykeltur och det var riktigt härligt. Hade så taskig rygg ifjor att inte ens cykeln lockade, men nu känns det mycket bättre och jag kunde konstatera att min kondition inte är i allra värsta skick. Vad gäller inlägg här så är det rätt tomt på såväl åsikter som insikter just nu. Kanske för att det är just torsdag, men allt har som sagt sin tid! Jo nu kom jag på att jag ser att nässlorna kikat fram så ludna och små - när de är tillräckligt många i antal och storlek skall det bli nässelsoppa som jag skall bjuda ät-tjejgänget på ... om vi lyckas få ihop det!

Ståtlig och lila

Nu har jag gjort så där igen som jag blir så förvånad över själv när jag väl står där. Jag skickade in ett medborgarförslag om samordning av kulturen i kommunen inför kulturveckor o s v. Nu fick jag den stora äran att inför kommunfullmäktiges allvarstyngda ledamöter presentera mitt förslag. Så klubbade ordföranden snabbt igenom ärendet och lämnade över det för beredning hos barn- och utbildningsnämnden. Hepp och hick! Så nu blir det tydligen politiker som kommer att göra inventeringen och planera det hela misstänker jag. Man skall ju inte måla fan på väggen... bara lite ... Ingen ville veta hur jag kanske hade tänkt att det skulle lösas, men en av politikerna klappade mig på armen och sa att hon tyckte jag klädde i lila och var ståtlig ...

vad är glömska?

-Vad är det vi gör mot oss själva när vi tillåter oss att glömma all världens lidande.. ? sa Ann Heberlein i Tankar för dagen på P1 tidigare i april. Av en händelse i sökande av ett tfn-nr på en hemsida fann jag en länk till detta inslag. Tänkvärda ord.. men en del av oss måste glömma för att orka - det blir för tufft med allt lidande emellanåt.

Påskdag

Påskdagen. Festhögtid i kyrkan och jag sitter här, men skall snart gå och kolla i mitt växthus som också har ett toppigt tak... Är ovan växthusodlare och har sått en massa frön - förmodligen blir det ett litet helsicke att ta vara på allt som sen kommer upp från samma frön, men det blir ett senare bekymmer. Solen skiner och det blir en fin dag. En god vän mailar från Provence där det redan är nästan full sommar och en annan från Sandviken där träden har musöron. Solljuset förmörkas en aning av sorgliga tankar kring en anhörig som kämpar med en svår cancersjukdom som sakta men säkert bryter ned det som är han. Men det är inte helt säkert - det finns en hel del sisu där som kanske vänder på det hela - låt oss hoppas på det. Han vill ju så gärna leva.

Jesus med flera

Hemma igen efter tre dagar med hjärtans fröjd i Umeå och vilken fröjd sen ... Leos lekland och besök hos farbror doktorn bl a. Imorgon är det årets längsta dag - så sa vi när jag var barn, för då skulle vi vara lite halvsorgsna över Jesus´plågsamma tid på korset. När vi väl fick TV såg vi svart-vita filmer om hans sista dagar i livet. En god vän och jag talades vid i eftermiddag och vi kom in på uttrycket "förlåt dem fader, ty de veta icke vad de göra" av olika anledningar, men Jesus sa också "ditt svar skall vara ja, ja och nej,nej" / det känner jag mest för - vi har alla ett personligt ansvar för vad vi utsätter andra och inte minst oss själva för. Förståelse och ödmjukhet javisst, men inte till vilket pris som helst. Det hela kan låta lite kryptiskt eftersom det inte alltid går att återge hela samtal för då kan man "ställa till det" .

Glad Påsk önskar jag alla påskkärringar och andra dödliga och odödliga. Imorgon blir det växthuset nästa och vädermänniskorna har lovat varmt väder i påsk. H planerar att plocka fram trädgårdsmöblerna!

(bilden är min och föreställer en frampysslad påskkärring av dottern i skolan för redan många år sen - jag tycker om den glada minen!)

en lastväxlare

-Du måste skaffa dig en lastväxlare !! säger H när jag suckar lite uppgivet över ett antal mindre behagliga lass som såväl jag själv som andra lastat över mig. Han har alltid praktiska råd till hands och oftast med hjälp av allehanda fordon eller makapärer som han under sitt yrkesverksamma liv hanterat. Och det hjälper faktiskt. Det tar udden av bittertonen som annars skulle bli för mäktig och som inger skräck för att den skall stanna kvar. För vad är värre än att vara en martyr som inte klarar av att hantera egna och andras tillkortakommanden av olika slag och så blir man sittande där suckande och just bitter. Lastväxlare är visst en slags mojäng som byter t ex gruslass - när man har ett fullt lass hälls gruset av och automatiskt lyfts ett nytt flak att lasta på. ;-). Den som bär lastar man på ...

Sjöholm briljerade

På första sidan i NSD läser jag rubriken Sjöholm briljerar. Repertoar med mod och bredd. Men på kultursidan skriver reportern Johan E Skoglund i stort sett ned föreställningen. Och jag undrar bortsett från det där om smaken och baken - har vi varit på samma konsert, samtidigt ?? Jag själv fick en musikupplevelse som jag länge skall komma ihåg. Jag har Sjöholms CD -skiva med Billy Joel-alster som snurrat en hel del en tid och jag är en stor beundrare av hennes mångsidighet, denna späda tjej med den stora rösten. Dessutom hade hon igårkväll en stor grupp mycket duktiga musiker med sig - Joije Wadenius, Martin Östergren och en stråkensemble med tjejer m fl som jag inte minns namnen på. Men mitt musiköra som jag vågar skryta om att inte gå av för hackor uppfattade briljans och kunnighet helt igenom. Det var verkligen en föreställning med bredd, såväl djupt allvar som humor i en skön blandning. Inget i outfiten hos huvudpersonen själv eller medmusikanterna störde den musikaliska kvaliteten på något sätt. En mysig känsla stannade kvar trots hemfärden i mörker och vår rädsla för odjuren som smyger i skogen och kanske över vägarna. Men hem kom vi. Om ni läser det här - tack vänner för en genomtrevlig kväll såväl för magen som själen.

Vin å så´nt ...

Jag minns ... säger vi rätt ofta och så berättar vi om vad vi minns. Det är åldersrelaterat förstår jag och det är härligt med minnen. Imorse drog jag mig till minnes när kommunen och invandrarverket hade första information för kommunmedborgarna om flyktingar/invandrare som var på väg. Nu handlade det om några familjer från Iran och ett par från Chile. Folkets Hus´biolokal var fylld till bristningsgränsen och från publiken uttalades farhågor av allehanda slag, som att de kommer och tar jobben från våra ungdomar (det fanns inte så många fler jobb då mot nu) och en farbror som satt bakom mig var mycket upprörd och hov upp sin stämma (han finns inte mer, frid över hans minne): - Jag har bott i Göteborg i många år då jag jobbade åt Svenska kullagerfabriken och då bodde jag bland en massa italienare och det kan jag säga att de dricker mycket vin och så´nt ... Sen blev det mörkt i lokalen - strömavbrott - och nu höjdes röster från också dem som annars skulle suttit tysta för nu såg ingen vem som pratade. Visserligen kände man igen en del på rösten, men ändå ... Det var på 80-talet. När jag nu åker till mitt jobb på morgnarna ser jag unga mörkhyade män och kvinnor och barn, några med slöja, skynda iväg till som jag förstår svenskundervisning. Vilka jobb kommer de att ta från oss ?? För oss i familjen blev det ett minne som vi brukar använda oss av när vi skall äta något gott: - Ska vi ha vin å så´nt ?

Vårvindar friska leka och viska ....

Akta dig för vårvindarna - det är lömska vindar... och Det blir inget bad i sjön förrän Gud har plockat upp den sista kalla stenen ur vattnet ... hepp!? vah ?! Liknande varningar var under min uppväxt en stor del av min omvärldsuppfattning. Det har jag berättat om tidigare, men ju äldre jag blir ju fler av morsans alla påståenden dyker upp för mig. Det sägs ju också att ju äldre man blir ju mer återgår man till sitt första språk för de som lärt sig flera språk under livet. Jag pratar ju mitt svenska språk, även om jag kan tillstå att det innehåller ett och annat överkalixskt inslag .. som t ex Far-du-nu ? (åker du nu) ... man kan också byta det mot Far-nu-du! (åk nu!) -fiffigt va - bara kasta om orden ett par mm så får du en helt annan betydelse. Men det kanske inte är så märkvärdigt som jag just nu tycker det verkar så här på kvällskvisten innan jag skall gå i bastun. Kväll efter en ledig måndag med bullbak och lite sol-lap på altanen i bara behån, men yllesjalen bakom ryggen för säkerhets skull .. det är ju det där med de lömska vårvindarna som sagt! Dom kan man få blåskatarr av t o m... eller var det av den kalla stenen - same, same but different!

Jord och vänskap

Igår hade jag ett långt prat med en "gammal" god vän som jag måste erkänna jag utnyttjade litegrand - nämligen frågade en del om jordmån vid köksväxtodling, odlingsstart i växthus - just för att hon är så kunnig och så erfaren och dessutom har en helt fantastisk paradisisk trädgåd utanför Luleå. Men vi pratade på om glädje och allvar. Vi började där vi slutade sist som kanske var för ett år sen eller nå´t. Så är det ju med goda vänner, att man fortsätter bara där man var sist i samtalet även om det gått några år mellan ibland. Jag blev så inspirerad av hennes glada konstateranden om allt som växte i hennes källare och så småningom skulle ut i trädgården, trots en värkande arm och en värkande höft. Jag har ju själv en förmåga den här tiden på året att känna det helt övermäktigt med allt som måste företas utomhus, samtidigt som jag inte vill vara utan det. Mina spretiga tomatplantor strävar uppåt mot ljuset och måste snart skolas om och livskompisen bygger mig en bänk till växthuset inför odlarmödorna. Det blir så här - efter alla uppnåelsemål i livet av allehanda slag då man strävat efter att bli så kunnig och så klok och så viktig så blir det än mer betydelsefullt att återvända till det som fanns då livet startade - jorden, potatisen, om inte kalven men gräslöken och rabarbern!

Snövit

Spegel, spegel på väggen där, säg vem vackrast i landet är.. Huga vilken otäck drottning som skred, skrek, hånskrattade så väggarna bågnade och t o m slafsade i sig som hon trodde Snövits hjärta så blodet sprätte, på Norrbottensteatern i lördags i föreställningen Snövit. Jag var helt tagen av denna musikteater med musik av Orup och nya namn på dvärgarna och lite annan lösning på Snövikts uppvaknande än i den gamla sagan. Dvärgen Tvär kunde ha varit jag - han hade fullt sjå med att hålla reda på alla och inte falla för charm och nycker ... en gräslig underbart charmig typ, som jag tycker jag är ibland. Det är alltid lika trevligt att komma till teatern och få nya upplevelser att bära med sig. Jag vet inte hur mitt liv skulle se ut om jag inte fick möjlighet att leva med i fantasierna, orden och sångerna.