För ett par dagar sen bestämde vi oss för att åka till Granngården i Kalix idag för upphandling av lite bra jord m m. Vi fikade på Lyktan och vi hade också bestämt att vi skulle åka förbi hembyn och hälsa på hos min halvbrors son som kämpat ett tag med en svår cancersjukdom. Jag pratade med honom i söndags. - Jag ringer honom och frågar om vi skall köpa med något, säger jag där på caféet. Dottern som rest upp från Sundsvall svarar och berättar att han gick bort igårmorse. Solen gick i moln både inuti och utanför mig - hade aldrig anat att det skulle gå så fort. Men han hade själv sagt att han inte orkade mer. Han hade så svåra smärtor och den elaka kräftan hade slagit klor i hela hans kropp. Så skönt att han fick slippa plågorna, men så sorgesamt för barn och barnbarn - han var bara 64 år och frun dog för några år sen 59 år gammal. Döden kommer alltid på "fel tid" ! Men nå´nstans inom mig så finns en förtröstan om att han som alla andra som går bort bara färdas över en gräns och finns här i närheten nå´nstans och vakar över oss andra.
När vi var små lekte vi mycket med varandra, särskilt på somrarna. Han var den lille killen från stan och jag från gården mitt i skogen. Han var liksom mer för sig än oss andra små i byn ..
- Om du visar din mutta så får du se min pille! sa han till mig i lekstugan och vi studerade varandra på en meters avstånd och jag fattade ju inte vad det skulle vara bra för. Sen drog vi upp byxorna och så var det bra med det! Då var jag 5 och han 7 - det är rätt längesen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar