Jord och vänskap

Igår hade jag ett långt prat med en "gammal" god vän som jag måste erkänna jag utnyttjade litegrand - nämligen frågade en del om jordmån vid köksväxtodling, odlingsstart i växthus - just för att hon är så kunnig och så erfaren och dessutom har en helt fantastisk paradisisk trädgåd utanför Luleå. Men vi pratade på om glädje och allvar. Vi började där vi slutade sist som kanske var för ett år sen eller nå´t. Så är det ju med goda vänner, att man fortsätter bara där man var sist i samtalet även om det gått några år mellan ibland. Jag blev så inspirerad av hennes glada konstateranden om allt som växte i hennes källare och så småningom skulle ut i trädgården, trots en värkande arm och en värkande höft. Jag har ju själv en förmåga den här tiden på året att känna det helt övermäktigt med allt som måste företas utomhus, samtidigt som jag inte vill vara utan det. Mina spretiga tomatplantor strävar uppåt mot ljuset och måste snart skolas om och livskompisen bygger mig en bänk till växthuset inför odlarmödorna. Det blir så här - efter alla uppnåelsemål i livet av allehanda slag då man strävat efter att bli så kunnig och så klok och så viktig så blir det än mer betydelsefullt att återvända till det som fanns då livet startade - jorden, potatisen, om inte kalven men gräslöken och rabarbern!