lördag 5 september 2009

How fragile we are ...


När regnet och blåsten gett med sig lite körde jag förbi de stora skogarna till hemmet där de gamla sitter och väntar ... Hon har också blivit så gammal och vimsig. Har haft fyra stroke och var också tidigare med om en allvarlig bilolycka. Ena stunden är hon mycket klar och ber mig ta med en libstickaplanta när jag kommer och hälsar på hemma hos henne, för hon skall inte stanna där hon är så länge till. Barnbarnet har lovat komma och hämta hem henne, säger hon ... Hon vimsar på och försöker ställa till rätta gamla oförrätter, blandar ihop nu och då och säger helt plötsligt: -Berätta nå´t roligt. Jag lämnar henne vid middagsbordet och lovar komma tillbaka med svartvinbärssaft längre fram i höst. Åker över till kyrkogården och tittar till mina föräldrars gravar. Stämningsläget är sänkt och helt i fas med första spåren på Nisse Landgrens CD Sentimental journey. Någonstans i höjd med Nordanberget kommer tårarna ...

On and on the rain will fall,
like tears from the stars,
like tears from the stars
On and on the rain will say
how fragile we are, how fragile we are

En liten bit längre fram slänger solen undan molntäcket och strålarna hamnar på mig, rakt genom höstskogen.

1 kommentar:

Anonym sa...

vad fint du skriver...H