inbrott

Läser i morgontidningen hur villainbrotten ökar och då mest i Luleå - där finns ju också de flesta villorna. Människor ligger och sover och främmande personer kommer in och rotar i deras ägodelar. Det är det där med mitt och ditt som tydligen ett antal knallkorkar idag inte har begripit eller fått lära sig något om. Eller egentligen har de lärt sig det men skiter i det. Dessutom går de in i hus och plockar på sig mindre saker som går att bära med sig och särskilt guld är eftertraktat. Vi kanske måste börja tänka på att sätta våra eventuella guldattiraljer och annat värdefullt av mindre storlek på ställen de inte kan komma på att leta. Som den lösningsfokuserade individ som jag emellanåt är så har jag tänkt ut väldigt bra tillhåll för det som är värdefullt i vår familj. Men det är ju samtidigt helt makabert att vi måste använda vår energi och vår tid till att klura ut gömställen i våra egna hus med våra egna saker, som vi skaffat oss själv och betalat med våra egna surt förvärvade slantar. Samtidigt kan jag tycka det känns lite orolig när jag tänker på de vänner och släktingar som bor avsides dit det tar ett tag innan såväl grannar som polis anländer. Polis ja - vars ? och varifrån ?

kommunledningsmoral

Dagen idag skall bli en resedag har jag och H bestämt och långt skall vi åka, ända till Haparanda och tillbaka. Men dagen börjar inte bra när jag läser om personalen i Boden som inte får ta ut semester i samband med julhelgen då kommunen inte har råd anställa vikarier. Men till Boden Arena får de en biljett för att bevista en julkonsert. Vad är det för moraliskt och etiskt stympade personer som sitter och bestämmer om så´na här märkliga tilltag ? Hur räknar dom ? och hur mycket bryr man sig om sin personal, om hur de mår och har det? Varför är det så självklart att all personal vill gå på en julkonsert på Boden Arena ? För någon kanske det räcker med barnens julkonsert i skolan eller en konsert i hemkyrkan - en mindre omfattning. Det verkar som om alla skall göra allt likadant och sen ska de vara tacksamma också trots att ryggen värker och tröttheten håller på att ta över hela ens person. Jag hittar inte fler ord just nu om detta - blir bara ledsen och hoppas att journalisten i NSD skrivit fel.

Körsång

Jag har börjat träna sång i kör igen efter ett antal år. Mycket sitter kvar i en och behöver bara "hostas" upp, men jag kan märka skillnad mot förr - att jag inte lär mig lika snabbt om tidigare - men det är inget att skämmas för. En kvalitet har lämnat plats för en annan! Idag har jag varit med på min första uppsjungning och viskade till altkompisen att sista körsången får jag nog mima till för den känner jag inte igen och den går så himla fort. - Mima inte nu, sjung ut och träna - mina kan du göra sen om du inte tycker du hinner med. Sagt och gjort! Ödmjuk måste man vara och lyssna på goda råd - det gick riktigt bra att sjunga den till slut även om altarna framför mig nog emellanåt måste undrat vilken stämma jag var inne på. Herrarna bakom mig brassade på med sina starka röster så jag fick anstränga mig för att inte bli bas helt plötsligt.
Funderar också lite kring hur snabbt allt rusar fram i kyrkan vid en mässa som denna. Stå och sitt och sitt och stå och t o m utdelning av brödet och vinet gick i en faslig fart. Vad är det för bråttomtillvaro vi hamnat i eller är det jag som saktar av ... kan man undra. Hur som helst är det härligt att få använda sin stämband på det här sättet igen.

20 oktober

Mer och mer börjar den här pensionärstillvaron kännas riktigt lustfylld - att låta saker få ta tid och ta det mesta i sin egen takt - så man hinner tänka efter . Har blivit tillfrågad om ett inhopp för en sjuk rektor på en skola så nu uppstår dilemmat - ska jag svara ja eller nej ? Vill och vill inte. Det har blåst och regnat sista dagarna och eftersom jag njuter stort av att vara ute i storm så tog jag en längre promenad igårmorse och hittade denna blomma invid vägkanten, där den stack upp ur höstgräset och vid väggen blommar penséerna fortfarande. Intill ser jag hur en hansaros som nyss slagit ut invid nyponen i samma buske. Märkliga fenomen 20 oktober - växthuseffekt ?

En dam med en gullihund gick förbi i regnet häromdagen då jag fixade med något ute och hon var så upprörd över allt regnande och hur vattnet steg i älven och såg på mig med en blick så jag för en bråkdels sekund fick för mig att det nästan var mitt fel! Jag försökte med att det ju är så syrerikt ute när det regnar ... men hon verkade inte köpa det.

Nu på morgonen lyser solen på den stora gröna granen utanför mitt fönster och det blåser bara måttligt. Mitt kontorsstädarprojekt framskrider i sakta mak, men vinden och ljuset där ute lockar och jag kan med gott samvete skita i kontoret en timme och gå ut - härligt va!

(bilden är min egen - det är förresten alla bilder på min blogg om inget annat anges)

inställd höstpromenad

Solen sken på låg höjd och allt inomhus visade på damm och åter damm, varför jag bestämde mig för att ta en promenad längst ut mot Kalixälv till Espnäs (Äspnäs stavas det av en del) - hade tänkt göra det sen länge ... Det började med att jag tog på mig fel skor, som skavde och kändes hårda och obekväma. Det tycker jag förresten de flesta skor känns ... kanske har jag gått för mycket barfota i sommar. När jag närmade mig den stora ängen kände jag en lukt som tog mig tillbaka till höstarna hemma i byn, koskit om körts ut på ängen, men när jag kom närmare så försvann barndomen och den känslan, för nu luktade det fränt och illa som det gör av flytgödsel. Jag fick ge upp promenaden till Espnäs - får vänta tills marken är fryst! Promenaden blev något kortare än jag tänkt. Jag gick till en kompis och drack kaffe och babblade över en timme. Då ringde den orolige hälften hemifrån och undrade om jag blivit uppäten av någon björn. Jag hade sagt att jag bara skulle bli borta en halvtimme...

11 oktober

I vårt kalla urstädade växthus står hon fortfarande

-envisa fru Pensée- och vägrar ge upp ...

värmeminnen

Nu när graderna sista dagarna vandrat runt 0-strecket och vindarna blivit kyligare försöker jag minnas och känna värmen i Side, trots att +39 var lite väl mastigt ibland. En dag åkte vi på flodutflykt utefter Manavgatfloden. Såväl pelikaner och sköldpaddor skulle finnas att få syn på, men därav intet. Men bara färgen på floden var njutbar och sen vid stoppet innan hemfärden få bada på ena sidan i flodvatten +16 och därefter gå till havsstranden på andra sidan av sanddynerna och plaska runt i stora vågor och +26-gradigt vatten var bara det en upplevelse. Doppet i den turkos-oliv-grön-blå-grå floden påminde om hemma i älven ...

(bilden överst föreställer flodstranden till vänster och i bakgrunden havet - bilden nedan visar en av alla båtar vi mötte - och bilderna är som vanligt mina egna)

6 oktober

Det är 6 oktober idag. På förmiddagen plockade jag denna lilla bukett i min enkla trädgård. Är det sommarens sista bukett eller får vi någon överrasknings-sommar igen endera dagen ? Meteorologerna har meddelat att det kommer att snöa norrut ...

kommer tid kommer råd

samvaro, nyupptäckter och insikter...

-Anneli, vill du ha ägget löskokt, medel eller hårdkokt ? frågas från övre våningen och det känns helt och hållet som hemma. Vi är på besök hos goda vänner i Sundsvall under ett veckoslut och som vanligt är det lika trevligt att träffas igen. Det har gått ett par år sedan sist, men vi fortsätter att föra våra dialoger där vi sist slutade känns det som. Vi har fått några grå hårstrån fler och vi har fått insikter som vi delar med oss av och utsikterna de krymper ju som vanligt med åren som går. Men utsikten utanför det stora fönstret mot södra Stadsberget och staden Sundsvall i sin glans är bedårande och särskilt kvällstid kan man få förnimmelsen av San Fransisco eller något liknande även om jag aldrig varit där. Den som reser har alltid något att berätta om man så åker till Maldiverna, Turkiet eller Sundsvall! Vi sitter länge vid frukostbordet och vi sitter länge vid middagsbordet och där emellan hinner vi med ett och annat. Som att gå på innebandymatch, då sonen i huset spelar för Granlo BK och detta är första gången jag ser en innebandymatch överhuvudtaget. Har aldrig tidigare tänkt tanken att jag skulle gå på livs levande matcher i någon som helst sport. Kan känna idag att jag var en svikare då när sonen som lovande hockeyspelare körde sina matcher i när och fjärran. Pappan ställde upp och jag skyllde på att det var så många idioter i publiken som svor och skrek åt barnen så jag gjorde annat. För så aktiv i alla möjliga föreningsssammanhang och annat har jag väl aldrig varit som när barnen var på väg in i tonåren - det var väl något ångestfyllt självförverkligandestuk som jag höll på med...

Vid söndagens innebandymatch i sporthallen i Umeå sitter jag mellan farmor 86 år och morfar 80 år och följer med spänning den vita bollen som de vilt springande spelarna jagar. I början ser allt ut som ett stort kaos, men då vi har en speciell person som spelar så väljer jag att följa honom i stället och då blir jag riktigt haj på att förstå hela upplägget. Det är tjo och hej bland publiken och det blir en vinst för sundsvallslaget mot Älvsjö så alla är till stora delar nöjda bortsett från de och den som gjorde lite galna passningar allt emellanåt. Jag fick, kanske för stunden, lite blodad tand. - Kanske vi får börja åka på Luleå Hockeys matcher, säger jag till maken som ler stort ....

(på bilderna supporter 80 år och uppepparsamling- bilderna är mina)