Blå tänker...

Har under en tid mer och mer märkt att det inte är så viktigt det jag säger. Antingen är det jag själv som blivit less på vad jag säger och berättar eller så är det väl den ålder jag är i ... Särskilt den yngre generationen (inte den yngsta) ser lidande ut när jag börjar säga något och förmodligen är det för att de hört det förut eller så har det hänt något med mitt sätt att berätta så att det blir patetiskt på något sätt - något slags gnäll eller spydighet i rösten eller helt enkelt att det inte hör ihop med nutiden - nutiden liksom springer ifrån en och man står kvar där i dåtiden... Det värsta är när man märker att ingen lyssnar, att det suckas och kastas blickar ut genom fönstren och så börjar man prata om något helt annat och man får ingen chans att prata till punkt. Andra i min ålder vittnar om liknande upplevelser. Nå, man får väl vara tyst och i stället utöka sin iakttagande, förr eller senare får man kanske chans att komma med något kort inlägg här och där, eller så får man börja prata för sig själv ...