falla - föll - fallit !

Det fladdrar kylslaget kring pyjamasbenen när jag går att hämta norrländskan i -30. Nu tycker jag att kung Bore stannat nog så länge - försvinn och fort! Jag lever aningen farligt där jag klafsar fram i makens stora skor som stod närmast. Häromkvällen fann jag plötsligt mig själv liggande raklång på mage ute på gården när jag höll på att föra undan lite snö. Trots att jag höll i "snökaran" så snavade jag och föll, trots att skorna var mina egna och ordentligt knutna. Jag rullade runt på rygg och låg en stund och såg mot himlen som börjat klarna och en och annan stjärna blinkade friskt. Samtidigt kände jag efter om något var brutet nå´nstans i min kropp. Men allt verkade intakt. Min saligmoster föll ofta åren då hon närmaste sig de 90. Hon var ibland blåslagen och bröt en handled också vill jag minnas. Hon berättade om en gång då hon ramlat ur sängen i sin lägenhet mitt i natten och fick trycka på larmet som hon hade kring halsen. In kom som hon uttryckte det en ung, vacker och stark man som snabbt lyfte upp henne i sängen och stoppade om henne och gick sin väg. -Jag tror jag skall falla nå´n mer gång, sa hon pillemariskt. Särskilt i semle-, tulpan- och surströmmingstider minns och saknar jag moster som mest.