Sven

I TV-rutan en morgon dök en vithårig äldre herre upp med runda mörka glasögon. -Åh jag trodde det var Sven. Undrar om Sven fortfarande lever ? - Vilken Sven? hördes från tidningsläsaren. Sven var min lärare i pedagogik på lärarutbildningen i början av 90-talet. Han blev min pedagogiska förebild. Han kom till lektionerna med sin slitna lilla bruna gammaldags resväska, vilken var fullproppad med skönlitteratur i pocketform ur vilka han plockade exempel på exempel av pedagogiska tankar och teorier och inte minst humanism och medmänsklighet, som han delade med sig av. Vi lärde oss E-K-T-H. Erfarenhet - Känsla - Teori (Tanke) - Handling. Det skulle vi ha med oss när vi gick in och mötte våra elever på olika nivåer och vi lovade att aldrig glömma detta. Och när jag tänker efter så här pass lång tid efteråt så håller jag det mer eller mindre omedvetet eller medvetet levande. Vad spelar det för roll vilka teorier jag vill förmedla om känslan inte finns där, känslan för hur en händelse hos bara en elev en morgon kan påverka flera lektioner per dag ... och då måste erfarenhet och handlande in för att gå framåt. Sven berättade att han på universitetet var ansedd som en kontroversiell pedagogisk lektor. Ibland kunde han på sina lektioner plötsligt se ett par främmande ansikten längst bak i lokalen som allvarsamt stirrade på honom och han förstod att nu var kontrollanterna ute för att se om han vilseförde eleverna under lektionerna. Jag kände mig inte det minsta vilseförd, utan kände mycket mer igen mig i det han delade med sig av. Han hade även en humor av sällsamt slag och en teatralisk talang, vilket gav extra stuns åt föreläsningarna. Jag glömmer aldrig Sven så länge jag förmår minnas!