Ogräsj-lar

"Fröna växer sakta under ytan; dom trivs där det är visset mörkt och kallt. Först när bladen börjar synas, kan man se att det är ogräs överallt..." så skaldade och sjöng Mikael Wiehe och Björn Afzelius då när det begav sig. Så sjöng jag också till mitt trevande gitarrspel på något fack- föreningsmöte eller idrottsföreningens årsmöte el dyl- då jag var kommunens kulturella inslag. En gång frågade jag ordföranden i idrottsföreningen om inte jag och min musikerkumpan kunde bli benämnda med namn och inte bara kulturellt inslag och visst gick det an. Men det var glömt nästa gång vi var med, men då kallades vi för lokala förmågor. Det var under den mer lightrevolutionära-tiden i mitt liv - då jag trodde på sångens makt över korruption, förtryck och allmän korkskallighet - eller så kanske jag ändå trodde mest på Mikael W. Så mycket har förändrats och nu sjunger jag också äldre viskompositörer och textförfattare - när jag sjunger och det kan man ju inte säga är särskilt ofta - sist var det i december på nattfestivalen i K-lompbolo ...men det gör inte ont, inte längre. Vad jag ville komma fram till trots denna vemodiga och aningen bittra utvikning är att jag rensat ogräs i mitt jordgubbsland under morgonen och förmiddagen - jag säger bara det , jävla maskrosor, klöver, kvickrötter och smörblommor - mitt i plantorna. De gror som sagt under ytan som i visan och hux flux har de tagit över. Vi får vara på vår vakt - såväl mot ogräsen bland jordgubbsplantorna som annars där ute - även om det idag är lite svårt att få någon klarhet i vilka de är egentligen!!