Sommarlunch (middag)

Dopp-i-kopp med lök och smör som fått smälta i kokt potatisvatten, gravad lax, sås på turkisk youghurt o sweet-chilisås, färskpotatis (inte vår egen, men ändå...) och en sallad på spröda ruccolablad, tomater och avocado. Om man vill så räcker det med en skiva lax och en färskpotatis och bara lite, lite sås ... ;-)

Lurad i klorofyllen

Man sitter här i klorofyllen och solen, förnöjsam efter allt regnande som gjort att allt bara växer och växer och mer behöver inte jag för att känna mig lycklig och nöjd ... men så är det det där med Outukumpu som spyr ut kemisk skit över hela Bottenviken och så långt bort är inte vi än att vi också får befara att utsläppen ligger här och jäser i marken. Det är en känsla av att vara lurad - mitt i allt det vackra finns något osynligt krom eller kvicksilver som på sikt kan döda oss.

Kommunalrådet i Haparanda och någon annan dignitär satt och smackade i sig sylt från naturreservatet Riekkola och tyckte det var sååå gott, inget konstigt alls... Vad hade de trott - att det skulle luktat krom eller kvicksilver... hur smakar kvicksilver t ex ? Det finns massor i viss insjöfisk och det äter vi och njuter. En tjänsteman hos Domänverket drack en gång hormoslyr för att bevisa att vi inte behövde vara rädda, inte alls ... Sen dog en massa män i en by i norra Västerbotten en efter en - byn blev full av änkor - männen hade gått med hormoslyrsprutan på ryggen och inandats giftet. Tjänstemannen från f d Domänverket lever än, men frun dog i cancer ... Tilläggas skall att jag inte har någon anledning att döma eller anklaga, men människan har ju alltid varit korkad och gått på allt möjligt svammel. Snart sitter vi väl självlysande i klorofyllen!

Bön

Jag går igenom och städar mitt kontor - det har jag gjort de senaste två åren, men i höst räknar jag med den stora finalen, eftersom rummet måste tapetseras om och få nytt golv. Nu har jag också senaste månaderna lite i sänder städat ut mitt kontor på jobbet där jag huserat i mer än sju år. Bland allehanda blandade pappershögar hittade jag vykortet med texten: Morgonbön/Oh Herre, hjälp mig att hålla min stora trut stängd tills jag vet vad jag talar om... Kanske borde jag haft kortet synligt och tittat på det då och då .. Livet har emellertid hittills lärt mig att man nog får hålla sin trut stängd allt som ofast, fastän man VET vad man talar om.

21 juni i regn

Idag är den längsta dagen på året, äldsta barnbarnet blir 18 år, regnet öser ned och hunden Lego glor på mig. Den är på besök hos mig medan husse är på något möte. Jag ids inte prata med den, men den får en klapp och ett och annat kli när den sitter och trycker kroppen mot mina ben. Det blir födelsedagskaffe ikväll när P:s sommarjobb är klart för dagen och jag har lovat bidra med ett par goda pajer. Har hela dagen framför mig . Igår satte jag igång med min styrketräning igen och var helt slut hela eftermiddagen, men det är så det skall vara! Besökte också den lokala pappershandeln för att p g a min nya tideräkning köpa en almanacka som slutar den 31 dec 2011, men irriterande nog fanns det bara almanackor från 1 juli 2011 till 30 juni 2012 .. som om alla vore skolmänniskor... ;-) Meteorologerna har lovat regn i några dagar till så det är bara att ställa in sig på det - gilla läget är stort och viktigt och nödvändigt allt emellanåt.

Trevligt sällskap

Den här minicykelmaffian har vi umgåtts med några dagar och har till stor glädje fått delta i deras examensfirande i en lite större byskola utanför Umeå - med 240 barn i år F-5. Cykeltjejen börjar år 1 till hösten, men är mycket viktig med att få cykla hem ensam då och då från förskoleklass och verkar klara det galant. Storebror uttalar själv ett stort ansvar för hennes cyklande och tidspassning och det kan bli en aning irriterande för en 7-åring som i högsta grad vet vad hon vill. H har påtagit sig en självvald uppgift och det är att försöka hitta ett bra boende åt oss i Umeå ... han hade ett par förslag som han kommit över - ett hus ligger i närheten till skolan och har t o m swimmingpool. Han tycker med bestämdhet att vi skall flytta dit.
(bilderna är mina egna)

11 juni 2011 kl 00.30

Det här såg jag när jag stannade med cykeln invid älven på väg hem från personalfest-efter-examen, som i år också var en avskedsfest då jag slutar i och med semestern som börjar 20 juni. Det var en helt underbar känsla att cykla där invid den stilla älven med lite dis i bakgrunden och den tunna blusen var helt tillräcklig i värmen som vi haft nu några dagar. Jag lärde mig för några år sedan på en utbildning av något slag att en chef/ledare aldrig skall stanna för länge på personalfester och det har jag brukat hålla mig till - en chef skall inte riskera att när ledarskapet prövas utsättas för hågkomster om hur det minsann gick till på festerna och därmed äventyra företagets anseende och sociala trygghet. Den här gången handlade det inte om såna farhågor - jag är ju inte längre chef-(om jag nu någonsin har varit det ;-)- jag var helt enkelt så in i bomben trött av värmen, jobbet under daen och på eftermiddagen matlagning tillsammans. Dessutom började sängen där hemma ropa på mig så ihärdigt att jag gav upp. Men det blev en helt fantastiskt härligt trivsam kväll med allehanda upptåg och trevligheter och inte minst fick jag så fina presenter av gänget som jag kämpat ihop med i mer än sju år flera av dem. Men idag finns inte längre något vemod där efter den sista examen - idag känns det bara så helt rätt - låt vara att tusenlapparna minskar i antal rätt kraftigt - idag känner jag mig riktigt ordentligt fri men samtidigt känner jag en innerlig tacksamhet över de här åren - för såväl rosorna som riset!

fru lavendel

En ödesmättad tanke; -att vara glad åt ogräs också, lika mycket glad som åt allt som växer och gror --- med alla skitiga kemikalier och genmanipulationer och gu´vet allt så kanske vi går en sorglig tid till mötes ... om inte förnuftet får lov att ta överhanden.

Men se i alla fall på min BLÅ nyplanterade fru lavendel ! Den gör mig glad!
(fotot är mitt!)

Ogräsj-lar

"Fröna växer sakta under ytan; dom trivs där det är visset mörkt och kallt. Först när bladen börjar synas, kan man se att det är ogräs överallt..." så skaldade och sjöng Mikael Wiehe och Björn Afzelius då när det begav sig. Så sjöng jag också till mitt trevande gitarrspel på något fack- föreningsmöte eller idrottsföreningens årsmöte el dyl- då jag var kommunens kulturella inslag. En gång frågade jag ordföranden i idrottsföreningen om inte jag och min musikerkumpan kunde bli benämnda med namn och inte bara kulturellt inslag och visst gick det an. Men det var glömt nästa gång vi var med, men då kallades vi för lokala förmågor. Det var under den mer lightrevolutionära-tiden i mitt liv - då jag trodde på sångens makt över korruption, förtryck och allmän korkskallighet - eller så kanske jag ändå trodde mest på Mikael W. Så mycket har förändrats och nu sjunger jag också äldre viskompositörer och textförfattare - när jag sjunger och det kan man ju inte säga är särskilt ofta - sist var det i december på nattfestivalen i K-lompbolo ...men det gör inte ont, inte längre. Vad jag ville komma fram till trots denna vemodiga och aningen bittra utvikning är att jag rensat ogräs i mitt jordgubbsland under morgonen och förmiddagen - jag säger bara det , jävla maskrosor, klöver, kvickrötter och smörblommor - mitt i plantorna. De gror som sagt under ytan som i visan och hux flux har de tagit över. Vi får vara på vår vakt - såväl mot ogräsen bland jordgubbsplantorna som annars där ute - även om det idag är lite svårt att få någon klarhet i vilka de är egentligen!!