Längesen jag skrev här. Sommaren har inte rusat förbi, men haft nog så bråttom till höst. Även om jag inte vill tro att det är riktigt höst ännu. Har bara sett en och annan gulfärgad björk och någon blomma i trägården som gulnat, men det beror nog mer på mitt vattnarengagemang, som brukar avta en bit in i augusti. Imorgon är mitt uppdrag slutfört med yrkessvenska där min elev gjort makalösa framsteg och särskilt då han ökade tiden på läkarmottagningen och vi drog ned på återkopplingsdagarna till 1/v nu i augusti. Känns lite tråkigt, men samtidigt helt rätt att sluta nu. Vi har ju blivit goda vänner och vi kommer att hålla kontakten även fortsättningsvis även om den inte sker i en lektionssal som vår som väl haft ett och annat att önska, men vi har funnit oss och när jag väl fick en bättre stol så har jag slutat gnälla.
Mitt påtande i växthus och övrig trädgård har inte haft likadana proportioner som t ex förra året. Det mesta har liksom skött sig själv p g a det ymniga regnandet särskilt i början av sommaren och nu skördar vi frukterna med att ta in våra egna tomater, basilika, sockerärter, persilja, sallad och stora mängder jordgubbar från ett förhållandevis litet tätt bevuxet jordgubbsland. För mig är det och har alltid varit från tidigt i livet en enorm rikedom att gå barfota ut på morgonen och plocka in några salladsblad och tomater till frukost. Idag är det regnigt, kyligt så nu sker mycket jobb här inomhus - teaterföreningens olika föreställningar måste affischeras bl a och kylskåpet ser onödigt tomt ut. Sen som ett brev på posten kommer den här underliga rastlösheten; vad ska jag göra nu ? och med göra finns JOBB tryckt in i ryggmärgen hur jag än talar till mig själv om att jag nu tagit pension och bara skall ha ströjobb - jag lovade ju mig själv det. Men å andra sidan är man väl inte sämre än man kan ädnra sig. - Men naturligtvis kommer du att få fler uppdrag i höst, sa en kompis övertygande häromdagen - men hur vet hon det ?! Det är andra hösten som pensionär och den känns nästan värre än den första. Jag kikar in på friskolans hemsida och där ser jag hur allt rullar på med ny personal, säkert en hel del nya tag med ny ledning, precis som det skall vara och jag vill absolut inte tillbaka, men vart försvann de där intensiva, krävande, utmanande och tidvis riktigt lyckliga sju åren? Det är martyren i mig som nu slagit sig ned på min axel och gräver ned sina äckliga fingrar i min nacke - usch, fy, försvinn hemska figur!!! Det ordnar sig och mitt kontor sedan 1991 är ännu inte sorterat och städat ...
(Bildtext: En sång en gång för länge,längesen - en av sommarens begivenheter som jag redan nästan glömt bort här i rastlösheten - musikkvällen vid Brännvalls café tillsammans med Hjärtans Fröjd m fl.)
