Scenkonst!

I helgen deltog jag i Scenkonstdagar i Umeå på Folkets Hus. Och som alltid vid liknande evenemang är allt proffsigt och välordnat såväl vad gäller organisering och struktur av de olika programinslagen, som mat och fika och trevligt är det att få träffa scenkonstintresserat folk igen, både gamla bekanta som nya. Vi fick en liten uppgift under lördagen då vi för vår granne i salen skulle berätta om vårt starkaste tidigaste minne av scenkonst. Jag har ett stort från den sommaren jag var 6 år:
I byn hos grannen storbonden på den för andra gången den sommaren nyslagna ängen har man placerat ut alla bänkar från skolans gymnastiksal. Det börjar skymma i augustikvällen och kulörta lyktor hänger i två rader längs hela ängen, upphängda på s k hässjirindor (störar). Längst ned på ängen framför den stora sjön har byns JUF-förening (Jordbrukarnas UngdomsFörbund) arrangerat en teaterscen i en stor lada. På scenen framförs med stor inlevelse Jeppe på Berget. Alla i byn har gått man ur huse och förmodligen också från närliggande byar. Teater och musik är nämligen stora begivenheter i byn i alla sammanhang. Jag själv följer med spänning föreställningen som jag mest kommer ihåg av är den förfärliga scen då Jeppe tänker hänga sig och hans förtvivlade fru drar honom i byxbenen och skriker allt vad hon orkar. Jag tycker allt är så erbarmeligt sorgligt så jag sätter också igång och gråter och snyftar. Min lillebror Erik, då 4 år, lägger då armen om mig och säger om jag minns det : -Glåt int`! De är ju bala Anderssons Helga! Så hette hon bondkvinnan i grannården som så inlevelsefullt vrålade ut sin sorg. Lillebrors omsorg om mig föranledde en hel del munterhet av omgivningen och mer än så minns jag inte. Genom åren har olika upplevelser av teater, musik och dans gett mig fantastiska upplevelser även om jag också somnat på någon. Ibland har det faktiskt varit jobbigt att så intensivt leva sig in i teatrar och filmer m m som jag faktiskt fortsatt med sen den där gången för 56 år sen.
(klicka gärna på bilden för att se den i större format!)

virkat

I värsta kylan har jag drömt mig bort till de soliga dagarna i Side i september, de övervarma dagarna då längtan till svalkande vatten uppfyllde nästan hela ens tillvaro. Hittade en bild som jag tog då vi satt och väntade på att bussen skulle ta oss tillbaka till hotellet efter en supervarm dag med härlig tur till havet och då man hade sand i alla kläder och skor och överallt! Bussen hade en virkad gardin fram och jag tyckte det var så exotiskt. Häromdagen såg jag något inslag på TV i förbifarten då en långtradarchaufför intervjuades i sin förarstol och den bilen här i Sverige hade också något som så ut som virkat i framrutan. Han kanske hade köpt den i Turkiet ?!

att få sätta igång...

Måndag i den här delen av världen. Kylan har dragit sig aningen tillbaka och snön yr över den ståtliga granen utanför mit fönster. Den är lätt att fästa blicken på när man försöker fundera och fokusera. Min adept som jag väntar på som Fantomen "alla vet att han finns, men ingen har sett honom", har blivit försenad i sin flytt till det här landet i norr från mellan-Europa. En låda full med material från konsultföretaget som jag skall göra uppdraget åt står och väntar: -Ta med dig lådan till utbildningslokalen så har du ett bra start-kit, uppmanade mig den som jag tror unga projektledaren, eller hon kanske är gammal och tror att jag är ung ?! och vad säger man om det efter ett helt arbetsliv fullt av utbildande, organiserande, projekterande. Det hade varit lätt att påpeka något ironiskt, men vad har man för det ?! Det är bara att sucka lite lätt och hålla sig för pannan en aning. Utmaningen i det här uppdraget ligger absolut inte i hur jag skall göra det praktiskt med pennor och pärmar, utan mer i elevens förkunskaper och upplägget vi gör tillsammans. Sen är det ju också bra att ha ett vettigt tillhåll också - men om man släpper taget en aning så löser sig nog det mesta.

"Finn-aschhål"

Hittade en text som beskriver en sann tilldragelse när jag botaniserat bland en massa gamla texter och minnen:
Matti var en av Johans kompisar på dagis. Han kom från Finland. Han hade svårt med det svenska språket, men var en glad och positiv prick. Varje morgon mötte han oss med glada tillrop ute i hallen. En morgon hade Johan en blå-vit träningsoverall på sig som han fått i födelsedagspresent. Matti ropade förvånad med hög röst: -Men Johan, det där är ju en finn-aschhåle-färg.
Behöver jag säga att jag satte skrattet som bubblade upp i halsen. Den finska flaggan är vit och blå och Matti trodde på allvar att alla som kom från Finland hette finn-aschhål!!

3 rutor kvar!

I början på sommaren i fjor började jag sticka rutor av restgarner till en framtida pläd. Behövde något att använda händerna till när jag vilade från ståhejet bland blommor och blad och växthus. Jag förberedde mig för cirka ett års arbete för att få till 40 rutor. Nu har jag 3 rutor kvar att tillverka och sen skall det till montering. Det blir en oherrans olika färger och en blandning som säkert kommer att störa både mitt och andras färgöga. Men det blir en varm pläd stickad av mig .. evt med lite broderier på enfärgade rutor. Därefter skall jag ta itu med min bok som jag berättat om att jag skall skriva innan jag är 60 och nu har jag redan gått 3 år över tiden ! ;-)

jag,svenska språket och facebook mm

Jag som så länge hade en så stor aversion mot forumet. Jag menar Face-book. Nu när jag som del-pensionär har mer tid ger jag mig då och då in i olika diskussioner och diskussionslysten som jag är av arv, miljö och hävd vill jag ju också gärna ha sista ordet! Varje gång jag klarar av att inte kommentera det där sista lite ironiska och avfärdande uttrycket som t ex "låg nivå" mm när jag är in och t ex märker ord, ser jag som en stor framgång hos mig själv. Å andra sidan tycker jag forumet skall klara av att man har olika åsikter och att det emellanåt hettar till lite. Men i skriftliga diskussioner kan lätt små nyanser i ord och meningar missuppfattas och leda till emellanåt ganska banala kommentarer. Det är nog viktigt att kanske skriva att nu ironiserar jag , nu skojar jag och nu är jag allvarligt ilsk... och använda symboler som ;-) o s v för att gjuta lite olja på vågorna när det behövs. Jag har sedan jag var sjutton år behandlat det svenska språket. Jag har skrivit patientjournaler i en massa år efter diktat av danska, finska, turkiska, norska och svenska läkare och redigerat det till riktig svenska efter otydliga förvirrande uttryck hos en del med mycket dålig kunnighet i svenska uttryck och fakta. Sen blev det skapande svenska i olika former, såväl privat som på universitetsnivå och så småningom ett antal år som lärare i svenska för invandrare och lärare i svenska såväl i grundskolan och på gymnasiet. Det gjorde att jag kunde starta min enskilda firma ordverkstan 1997 i vilken jag numera utformar skrivelser av skilda slag åt organisationer och privatpersoner där det krävs att nyanserna sitter och blir till klara budskap. Det fick jag också god träning i under mina år som rektor. Nu väntar jag på klartecken för att börja jobba med en utländsk läkare för att vägleda honom i svenska språket och snabbt skall det helst gå - allt handlar om pengar. Det blir spännande och jag avslutar nu lite i sänder mitt engagerade arbetsliv med att återvända till "brottsplatsen" även om det är ett annat uppdrag än då jag var ung och började det mödosamma arbetet med att tolka såväl medicinsk terminologi som andras brister i svenska språket. Vår svenska förändras ständigt och det är helt naturligt då vi idag lever i en mångkulturell tillvaro - nya ord och uttryck tillkommer och det kan emellanåt vara väldigt spännande, men så länge jag förmår kommer jag att påpeka när jag ser att grunderna i vår svenska misshandlas. Det sker inte minst i våra tidningar dagligen av den yngre generationen och inte minst i lokalpressen! (tulpanerna på bilden är en del av flera buketter som jag fick på min födelsedag i tisdags - goda vänner kom och överraskade och barnbarnen bl a sms:ade, ringde och sjöng / det blev en dag med en känsla av stor tacksamhet!)

Gunde 50 år

Tidig januaritorsdagmorgon invid den gröna granen. Den blev lite senare min morgon än vad som varit fallet de sista par månaderna. Sov faktiskt till kl 05.30, satte på en kanna kaffe, tog fram en liten saffransbulle och gick ut för att sopa av trappan och hämta tidningen. Ibland kan jag bli tokig på den här friden och tystnaden som råder all tid, men imorse drog jag djupa andetag och sände en tacksam tanke till den som råder över luft och vind. Huvudrubriken i den lokala blaskan var att man i Gällivare på sjukhuset på kvinnokliniken hittat en livsfarlig bakterie , men av självbevardelsedrift bläddrade jag snabbt framåt och kunde längre in läsa Jan-Erik Larssons (Övermorjärv) artikel med kvalitet om Gunde Svahn som fyller 50 år idag. Vem minns inte hans "Hälsa mamma, pappa och Marie". Dottern med kompis var på språkresa när hon var så där 17 år i Bornmouth och där blev de bekant med en kille som var en som de menade dubbelgångare till Gunde Svahn och de lärde honom också att på svenska säga: "Hälsa mamma, pappa och Marie!" Vid brevväxling senare skrev han alltid under sina kort och brev med Love Gunde. Jag måste komma ihåg och fråga K om hon fortfarande har kontakt med honom och om han började åka skidor också ?!