mommo

När jag ser den här bilden av mormor - mommo - i Armassaari, Nuotioranta, Finland så blir jag helt varm. Hon är en av de goaste människor jag mött i mitt liv. Jag hann inte träffa henne så många gånger - hon dog redan 1962 eller 1963 - men jag kan ännu minnas hennes varma händer.

när jag kräktes på drottningen....

Den unge bosniern som fanns med i en grupp elever som jag handledde i svenska i början på 90-talet efter deras flykt från Bosnienkriget, upplyste mig om att Sveriges drottning Silvia var den vackraste kvinna han sett! - Ojdå, kom det ur mig på engelska, hennes kräktes jag på i helgen... Även om dessa  män och kvinnor från forna Jugoslavien trots sina umbäranden hade ett speciellt sinne för humor så blev det nu alldeles tyst i rummet och de stirrade på mig. Jag fick lov att förklara.
Min man och jag hade varit på besök hos min son och hans dåvarande sambo i Umeå och jag hade drabbats av en jobbig magsjuka. De bäddade ned mig i den stora sängen och så gick resten av sällskapet på en middagsbjudning och där låg jag och försökte koncentrera mig på att spy eftersom det alltid varit svårt för mig, men jag visste ju att det hela skulle lätta om jag bara fick ur mig eländet. Jag slängde veckotidningen som hade en bedårande bild av den unga drottning Silvia på omslaget, på golvet och låg och stönade. Helt plötsligt vände magen ut och in och jag hann slänga mig åt sidan utanför sängen och så kom allt på veckotidningen ... den vackra drottning Silvia täcktes av mitt maginnehåll. Det har sen dess blivit något vi påminner varandra om när vi ser henne på TV - "minns du när du kräktes på drottning Silvia?"

tacksamhet

Hur uttrycker man tacksamhet ? Ibland händer det sånt som gör att ett Tack blir för fjuttigt och vem ska man tacka; Kärleken, Gud, Livet ? Jag har varit med om sånt sista året som verkligen förtjänar min tacksamhet. I oktober förra året firade vi trettioårsjubileum i kyrkokören och blev förstärkta av körsångare från körer i Luleå och solister. Vi brassade på med bl a Förklädd Gud av Hugo Alfvén så hårtestarna fladdrade och hjärtat gjorde trettiotvå lyckliga volter minst. Sen tappade jag min röst efter en operation p g a ett förlamat stämband och ovissheten var stor; skulle stämbandet komma igen eller var nerven skadad för alltid ... Men tre månader efteråt hörde jag min egen röst bli fullfjädrad igen efter ett idogt träningsarbete med stöd av en duktig logoped. Igår lördag den 31 aug var jag med om en happening på Kulturens Hus i Luleå på stora scenen med Nattfestivalen i Korpilombolo som besökte regioncentrat - en mängd erfarna kändisar till artister blandat med en än större mängd glada amatörer bjöd på en helkväll av musikalisk fröjd. Jag var med där och fick nöjet att sjunga till Pia-Karin Helsing Group. Det fanns en kärleksfull känsla hela kvällen både bakom och på scenen. Kanske upplevde jag det speciellt eftersom jag inte funnits med på ett tag i liknande sammanhang. Men jag känner en stor tacksamhet över att jag fick uppleva det - naturligtvis kan jag tacka min kompanjon och vän Anders Drugge som dragit igång hela evenemanget, men det känns som om något/någon annan också fanns med i bilden och drog i tåtarna.

ny fas ?

Nu har jag betalat medlemsavgiften till PRO och vips kom det en broschyr på posten Välkommen till en ny fas i ditt liv och jag utlovades ett medlemsskap som sätter guldkant på tillvaron. Kanske det är så. Men inte än vill jag bli en av de där PRO-medlemmarna som passar upp andra medlemmar med julbord, mannekänguppvisningar med fika och springer som skållade råttor för att passa upp alla. Det borde ju finnas ett annat system så att alla kan få njuta av sin pensionstid. Några passar alltid upp resten! Har länge tvekat innan jag gick med i organisationen eftersom jag tyckte att inget vettigt ordnades i kommunen - mest allmänna danser här och där. Jag försökte också ta kontakt med den parallella organisationen SPF men de hade om möjligt ännu blekare aktiviteter. Så jag valde PRO ... och vi får väl se - det finns väl säkert ett och annat erbjudande som går att utnyttja. Och onekligen känns det ju som en ny fas den här tillvaron då jag inte behöver stiga upp på morgonen förrän jag själv vill, jag behöver inte skynda mig för att göra det enda och det andra här hemma för att hinna med jobbet också ... nog är det en ny fas med eller utan PRO...

bankrånaren

Idag är det på dagen 40 år sedan Norrmalmsdramat fick sin upplösning. Janne Olsson har korsat min väg på ett diffust sätt på sidan om. Jag har aldrig träffat honom, men efter att han avtjänat sitt fängelsestraff bodde han en tid i Tornedalen, i ett hus i närheten av min mor. Vid ett tillfälle när vi besökte henne fick jag se två små killar, lintottar, som målmedvetet stövlade fram till hennes ytterdörr och jag sa:  -Nu får du besök av två små killar. -Jasså dom, sa mor, det är bankrånarens ungar. Dom vill säkert ha godis igen. - Men inte kan du väl fortsätta och kalla honom för bankrånare mamma! - En gång bankrånare, alltid bankrånare, svarade hon bestämt. Det är ett uttryck som stannat kvar i familjen och som vi använder i olika sammanhang då vi tycker att inget går att ändra på.
Hon var en kärleksfull person, min mor, som gick bort redan 1984, men hon hade samtidigt en väldigt karg
och krass syn på tillvaron och vi tyckte att ett och annat blev nog så inskränkt emellanåt.  Olof Palme var den enda riktiga politikern t ex. När Gösta Boman och Torbjörn Fälldin visade sig i TV-rutan stängde hon resolut av TV:n. Hon hade röda rosen som klistermärke på kylskåpsdörren och var mycket rädd om en kasse som hade en bild av Gunnar Sträng.  Det fanns en hel del förklaringar till varför det blev så för oss enkelriktat. Olof Palme, Tage Erlander och Gunnar Sträng blev symbolerna för att fattigt folk fick det bättre och det var något hon själv fått uppleva. Idag är jag lika gammal som min mor när hon gick bort.  För mig finns inga såna mänskliga symboler överhuvudtaget.
Janne Olsson intervjuades i Aftonbladet idag och han sa sig ha ett bra liv nu långt borta från kriminella handlingar. Och säkert är det så; min mors utsago lär inte bli verklighet. När han bodde i byn, var han bl a judotränare för ungdomar och blev också utsedd till Årets Tornedaling. Vem tror ni fnös högljutt ? Ryktet säger - att han hux flux gav sig iväg till Söderhavet och lämnade kvinnan och barnen han levde med efter att han sålt köksinredningen från huset.

rastlös

Juli månad vandrar på. Idag har varit en dag med önskeväder - sol,blåst och varmt. Rosmarin, salvia och fransk dragon har jag skördat och hängt upp. Lade mig i solen en stund, men blev snart rastlös. Varifrån kommer den här rastlösheten egentligen? åldersångest ? för lite att ta itu med för en som tagit itu med alltför mycket under lång tid ? Har börjat läsa en ny bok; Artighetsreglerna av en författare som jag inte kan namnet på utantill. En bra bok, men också den intresserar mig 5 sidor i taget, sen måste jag hitta på något annat. Till middagen lyckades jag få upp mer än en liter jordgubbar ur vårt så i år misskötta jordgubbsland - fullt av smörblommor, maskrosor, en och annan nässla som man bränner sig på och gu´vet vad allt heter. Hittills har vi nog plockat upp sådär 5-6 lit ur den lilla misskötta plätten. Moder Jord är givmild  ... Har inte tagit ett enda dopp i älv eller sjö i sommar - känns som om jag missat något viktigt och överväger en liten resa österut till min brors sommarställe vid en sjö - Liehittäjä. Vår sommarmarknad i fyra dagar gav mig inte mycket mer än ett dunkeli-dunk i sovrumsväggen från högtalaranläggningen tvärs över älven tre kvällar och halva nätter. Men en viskonsert i kyrkan med Visa Nordica får jag inte glömma - en enkel, lite tafatt, men en riktigt musikalisk höjdpunkt. Umgänge med goda vänner, vilkas antal minskar stadigt och inte sörjer jag det heller - nej nu börjar jag låta riktigt deprimerad - hur ska jag göra för att komma upp på banan igen ?! Att finna sig till rätta, vara förnöjsam och lugn - är en konst.

en app med poesi

En kille som jobbar med gamla foton vill ha poetiska texter av mig att kombinera bilder med till något som kallas app. Jag förstår ungefär vad det är och är något som jag också kan ladda ned när jag väl skaffar mig en sån där telefon som dottern kallar "klösbräda" - eller inte nu längre när hon väl hajat funktionerna och sitter allt som oftast fördjupad i kommunikationsbruset. Ibland sitter tre personer som bor hos oss tillfälligt med varsin så´n klösbräda och svarar allmänt förvirrat eller inte alls på tilltal. Det är så man kan få nippran. Ett är då säkert att om man absolut inte vill ha kontakt med annat folk så ska man sätta sig med en sån där för ingen orkar ens närma sig om man i och för sig inte själv har en och kommunicerar den vägen 3 meter ifrån. Men det var de där poetiska texterna - har lovat försöka - men hur locka fram poeten i mig i det allmänna kommunikationsbruset. Lär få ta fram min meditations-CD och stänga in mig med den för att få kontakt med själen igen.