Titta hit, titta bort och titta fel

Häromdagen märkte jag tydligt hur en människa som jag känt i många år och mött i olika sammanhang, både negativa och positiva, medvetet tittade bort när jag sökte hennes blick för att säga hej. Fåntratt hade jag lust att säga, men alla har ju sina olika skäl för varför de gör som de gör. Hon hade väl en orsak.

En motsats till ovan kan väl delvis skönjas i boken Morjärvmannen som jag läser f n. Ett mycket läsvärt material litterärt, men samtidigt en mycket märklig historia om SÄPO som bevakar och så småningom ser till att en vanlig familjefar häktas på tveksamma grunder för spioneri. Det mesta hämtas från olika människors skvaller på bygden där en människa som vågar leva annorlunda än de flesta blir misstänkliggjord. Här låtsas man verkligen inte se utan här ser man allt och gör egna fantasifulla tolkningar. Sanfrid Eriksson blir en fri man efter en tid, men såväl han som familjen i övrigt far illa.

Jag har ett svagt minne av det som hände här, eftersom min man hade sitt föräldrahem i närheten och jag minns också att mina svärföräldrar hela tiden sa att det hela bara var svammel, att Sanfrid inte var någon spion.

Samtidigt kan jag inte låta bli och fundera över denne man som gick omkring i gårdarna och bläddrade med tusenlappar och när han så småningom när han upptäckte att han var bevakad tog olika svängar hit och dit i området och på det viset skapade än fler misstankar. Vad är det som driver honom ? Jag tycker det är en lika intressant fråga som vad det är som driver SÄPO att i åratal jaga en oskyldig människa. Sanfrid var en smart och intresserad människa - kanske var hans tillvaro så pass trist här i obygden och han mötte kanske inte så många som tänkte lite annorlunda tankar eller genomskådade tillvarons system som han, så han tog chansen och gjorde livet lite mer spännande med att lura de av allmänheten så upphöjda och respekterade poliserna. Ja vad vet jag, jag bara funderar, men boken är onekligen mycket läsvärd.

Agnus Dei, curling, god mat och rysare - påskhelgen 2012!

Påskhelgen 2012 är på väg att lite i sänder lämna oss. Idag på annanda'n har H och jag tagit en längre sparktur på hård skare över Tallviksavan och en bit av Kalix älv. På hemvägen besökte vi en gammal lada var snickaren tog lös en grå bräda som kanske ska bli "snapsholkar" så småningom. Det blev nästan lite sakletar-stuk på turen. Några kvistar med videkissar fick vi också med oss hem. Annars har helgen som brukligt är innehållit mycket körsång i kyrkan. På långfredag sjöng vi Agnus Dei och igår på påskdagen Livet segrar bland mycket annat. Jag har alltid upplevt påskens budskap som mer speciellt än julens. Kanske för att det innehåller så´na kontraster - plåga och förtvivlan mot liv och förhoppning. Påskdagen innehöll även en tur till Fellesön med en kortare skotertur över blåis till familjen Bäckmans stugor. Vårt yngsta Hjärtans Fröjd I fyllde 8 år igår och det blev presentöppning och go´fika och senare go´mat som det alltid blir hos detta gästvänliga sällskap. I med storebror och kusinerna sökte hela tiden något att ta sig för med. Om man inte låtsas höra så mycket när de tjatar om att de inte har något att göra så kommer idéerna så småningom av sig självt. Det blev till slut curlingmatch med ihopplockade piasavakvastar på en blank isfläck ute på sundet - hur reglerna konstruerats fick jag aldrig riktigt klart för mig, men glada barn med rödrosiga kinder slängde sig halsbrytande omkring på det hala underlaget. När så solen började gå ned åkte vi tillbaka med skoter över isen till bilen och så vidare hem. Och så förstörde jag hela den trevliga dagen med att fastna vid filmen Flickan som lekte med elden som jag dessutom sett en gång. Vid sänggåendet så småningom bad jag om beskydd åt de äldsta Hjärtans Fröjd som befinner sig i vimlet i Paris några dagar. Det var som om den där filmen gjorde mig aningen ångestfylld mot natten. Har alldeles för vild fantasi. Min moster fick de sista åren sluta se på TV-serier som Falcon Crest (om ni minns den) för hon fick en så'n förfärlig hjärtklappning ... så jag har väl något att brås på.

jungfru marie bebådelsedag

Ave Maris Stella Dei Mater/Att vara Maria, att ta i famn, att hålla evigheten på sin arm. O, soluppgång i denna mörka värld, o soluppgång i denna mörka värld /Ave Maris Stella Dei Mater. Text: Bo Setterlind Musik:Jerker Leijon

Efter körsången idag blev det våffelfest och därefter läge för en snabbare sparktur på Tallviksavan - SM i isracing gick av stapeln igår så jag hade vind under medarna. Sparkade i med- och motvind och tänkte på alla Marior som ger barn till världen ... så mycket outsäglig lycka och emellanåt så´n förtvivlan och sorg.

längtan till ett hus

Idag fick jag en bedårande bok om växthus med posten och tidigare i veckan har några påsar med lite annorlunda fröer anlänt. Mitt växthus bidar sin tid bakom snödrivorna och jag står och trånar åt det hållet. Som jag längtar!

Med dr RZ

Jag och min adept (lärjunge i en svårlärd konst eller vetenskap) Med.dr. RZ botaniserar i det svenska språket och vägen dit är ofta engelska för att kunna förklara vad som ibland nästan inte förklaras kan. Vi jobbar med speciell svenska för medical staff, tränger oss in i avkodade patientjournaler, medicinsk terminologi, grammatikfocus, lättläst material i form av tidningar och litteratur och ibland även Pettsson och Findus. RZ har stora krav på sig själv och varje gång han tycker att han kodat av det svenska språket så uppstår nya uttryck som betyder detsamma som uttrycket igår eller nyss. Han suckar och jag får plocka fram min agenda och tydligt peka ut hur många dagar han studerat vårt hemlands tungomål - 20 dagar exakt och jag frågar mig hur mycket av ett annat språk i ett annat land jag hade lärt mig på 20 dagar? Han börjar prata mer och mer och förstår redan mycket och hans förmåga att skriva skall vi inte tala om - där går det undan! Personkemin mellan mig och denna unge man fungerar jättebra, annars skulle det vara svårt då vi jobbar med studierna cirka 30 h /vecka. Vi skrattar ofta gott åt olika språkliga fadäser och företeelser och inte minst åt mitt minne som ibland inte håller i sig mer än två minuter i detta emellanåt kaotiska ordvirrvarr. R kom glädjestrålande till lektionsummet som lämnar ett och annat att önska i form av trivsel (men det är en annan historia) häromdagen efter att han följt med jourhavande doktor ett par timmar och upptäckt att han faktiskt förstod riktigt mycket och han har ju sina medicinska kunskaper att falla tillbaka på som inte går av för hackor.
Han är redan en kunnig medicinare och när väl svenska språket börjar sitta där kommer han att vara än mer kompetent och en tillgång för Överkalix. Det är jag säker på!

ett odjur

Häromnatten drömde jag om ett odjur som vältrade sig runt i ett grunt vattendrag intill en gles träkoja i vilken jag stod tillsammans med ett eller flera barn och kikade genom en springa på vidundret som både skrämde oss och gjorde oss nyfikna. Det hade ett stort gap och en stor fena och armar som en bläckfisk - ibland stack den in en blöt bläckfiskarm under väggen in till oss och viftade lite och vi kunde försiktigt ta och skaka hand med den. Vi kunde inte lita på om det var ett farligt odjur eller ett mer vänligt sinnat. Det var något lömskt över det. I boken Vägvisare - universum viskar till dig skriver Denise Linn: Djur kan vara en ursprunglig, instinktiv sida av dig själv. Om djuren är vilda och blodtörstiga kan de representera den primitiva aggressiva aspekten av din natur. Om djuren är tama kan de representera ett kontrollerat uttryck av den instinktiva natur.

Djuret i drömmen var väl varken blodtörstigt eller tamt, varför jag väl får tolka det hela som att jag får hålla lite koll på min mer primitiva sida (ormhjärnan) som jag vet tar över emellanåt och se till att jag inte blir alltför kontrollerad ... något mellanting. Det är spännande med drömmar. Den här var riktigt tydlig - för mig alltså! Barnen då ... ? Aspekter i mig själv som bildades tidigt...

det ordnar sig ....

Senase månaden har tre personer i släkten gått över gränsen till en annan värld. De hade alla tre långa liv bakom sig. Igår jordfästes min äldsta brors fru 87 år gammal. Som närmast anhöriga fanns hennes yngsta och äldsta son, samt barnbarn och barnbarnsbarn. Mellansonen lämnade oss redan i april i fjor. Det blev en fin minnesstund trots oegentligheter i den närmaste familjen p g a oenighet kring ett gammalt mögligt hus hemma i byn, som en gång var mitt barndomshem och som gick över till min äldsta bror, halvbror, tidigt. Hela kalabaliken har jag och mina "små"bröder iakttagit från sidan, eftersom det tidigt arrangerades så att inget tillföll oss som barn till vår fars hustru nr två. Vi kom ganska tidigt till kyrkan och till vacker musik Koppången och Duvemåla hage av Benny Andersson kom tårarna - inte så mycket för att jag sörjer min svägerska egentligen, hon fick ett långt liv och var svårt sjuk på slutet, men mer om livet hon och vi levt och att vi inte alltid hade det så bra i alla relationer. Inte heller känner jag någon skuld, men mer handlade det om vad det här livet gör med oss människor och vad vi har uträttat och inte uträttat och att allting en vacker dag tar slut eller börjar om någon annanstans i någon annan form ... vi vet ju inte ... vi får vara förtröstansfulla och tro på att allt blir bra till slut.