längtan till ett hus

Idag fick jag en bedårande bok om växthus med posten och tidigare i veckan har några påsar med lite annorlunda fröer anlänt. Mitt växthus bidar sin tid bakom snödrivorna och jag står och trånar åt det hållet. Som jag längtar!

Med dr RZ

Jag och min adept (lärjunge i en svårlärd konst eller vetenskap) Med.dr. RZ botaniserar i det svenska språket och vägen dit är ofta engelska för att kunna förklara vad som ibland nästan inte förklaras kan. Vi jobbar med speciell svenska för medical staff, tränger oss in i avkodade patientjournaler, medicinsk terminologi, grammatikfocus, lättläst material i form av tidningar och litteratur och ibland även Pettsson och Findus. RZ har stora krav på sig själv och varje gång han tycker att han kodat av det svenska språket så uppstår nya uttryck som betyder detsamma som uttrycket igår eller nyss. Han suckar och jag får plocka fram min agenda och tydligt peka ut hur många dagar han studerat vårt hemlands tungomål - 20 dagar exakt och jag frågar mig hur mycket av ett annat språk i ett annat land jag hade lärt mig på 20 dagar? Han börjar prata mer och mer och förstår redan mycket och hans förmåga att skriva skall vi inte tala om - där går det undan! Personkemin mellan mig och denna unge man fungerar jättebra, annars skulle det vara svårt då vi jobbar med studierna cirka 30 h /vecka. Vi skrattar ofta gott åt olika språkliga fadäser och företeelser och inte minst åt mitt minne som ibland inte håller i sig mer än två minuter i detta emellanåt kaotiska ordvirrvarr. R kom glädjestrålande till lektionsummet som lämnar ett och annat att önska i form av trivsel (men det är en annan historia) häromdagen efter att han följt med jourhavande doktor ett par timmar och upptäckt att han faktiskt förstod riktigt mycket och han har ju sina medicinska kunskaper att falla tillbaka på som inte går av för hackor.
Han är redan en kunnig medicinare och när väl svenska språket börjar sitta där kommer han att vara än mer kompetent och en tillgång för Överkalix. Det är jag säker på!

ett odjur

Häromnatten drömde jag om ett odjur som vältrade sig runt i ett grunt vattendrag intill en gles träkoja i vilken jag stod tillsammans med ett eller flera barn och kikade genom en springa på vidundret som både skrämde oss och gjorde oss nyfikna. Det hade ett stort gap och en stor fena och armar som en bläckfisk - ibland stack den in en blöt bläckfiskarm under väggen in till oss och viftade lite och vi kunde försiktigt ta och skaka hand med den. Vi kunde inte lita på om det var ett farligt odjur eller ett mer vänligt sinnat. Det var något lömskt över det. I boken Vägvisare - universum viskar till dig skriver Denise Linn: Djur kan vara en ursprunglig, instinktiv sida av dig själv. Om djuren är vilda och blodtörstiga kan de representera den primitiva aggressiva aspekten av din natur. Om djuren är tama kan de representera ett kontrollerat uttryck av den instinktiva natur.

Djuret i drömmen var väl varken blodtörstigt eller tamt, varför jag väl får tolka det hela som att jag får hålla lite koll på min mer primitiva sida (ormhjärnan) som jag vet tar över emellanåt och se till att jag inte blir alltför kontrollerad ... något mellanting. Det är spännande med drömmar. Den här var riktigt tydlig - för mig alltså! Barnen då ... ? Aspekter i mig själv som bildades tidigt...

det ordnar sig ....

Senase månaden har tre personer i släkten gått över gränsen till en annan värld. De hade alla tre långa liv bakom sig. Igår jordfästes min äldsta brors fru 87 år gammal. Som närmast anhöriga fanns hennes yngsta och äldsta son, samt barnbarn och barnbarnsbarn. Mellansonen lämnade oss redan i april i fjor. Det blev en fin minnesstund trots oegentligheter i den närmaste familjen p g a oenighet kring ett gammalt mögligt hus hemma i byn, som en gång var mitt barndomshem och som gick över till min äldsta bror, halvbror, tidigt. Hela kalabaliken har jag och mina "små"bröder iakttagit från sidan, eftersom det tidigt arrangerades så att inget tillföll oss som barn till vår fars hustru nr två. Vi kom ganska tidigt till kyrkan och till vacker musik Koppången och Duvemåla hage av Benny Andersson kom tårarna - inte så mycket för att jag sörjer min svägerska egentligen, hon fick ett långt liv och var svårt sjuk på slutet, men mer om livet hon och vi levt och att vi inte alltid hade det så bra i alla relationer. Inte heller känner jag någon skuld, men mer handlade det om vad det här livet gör med oss människor och vad vi har uträttat och inte uträttat och att allting en vacker dag tar slut eller börjar om någon annanstans i någon annan form ... vi vet ju inte ... vi får vara förtröstansfulla och tro på att allt blir bra till slut.

Scenkonst!

I helgen deltog jag i Scenkonstdagar i Umeå på Folkets Hus. Och som alltid vid liknande evenemang är allt proffsigt och välordnat såväl vad gäller organisering och struktur av de olika programinslagen, som mat och fika och trevligt är det att få träffa scenkonstintresserat folk igen, både gamla bekanta som nya. Vi fick en liten uppgift under lördagen då vi för vår granne i salen skulle berätta om vårt starkaste tidigaste minne av scenkonst. Jag har ett stort från den sommaren jag var 6 år:
I byn hos grannen storbonden på den för andra gången den sommaren nyslagna ängen har man placerat ut alla bänkar från skolans gymnastiksal. Det börjar skymma i augustikvällen och kulörta lyktor hänger i två rader längs hela ängen, upphängda på s k hässjirindor (störar). Längst ned på ängen framför den stora sjön har byns JUF-förening (Jordbrukarnas UngdomsFörbund) arrangerat en teaterscen i en stor lada. På scenen framförs med stor inlevelse Jeppe på Berget. Alla i byn har gått man ur huse och förmodligen också från närliggande byar. Teater och musik är nämligen stora begivenheter i byn i alla sammanhang. Jag själv följer med spänning föreställningen som jag mest kommer ihåg av är den förfärliga scen då Jeppe tänker hänga sig och hans förtvivlade fru drar honom i byxbenen och skriker allt vad hon orkar. Jag tycker allt är så erbarmeligt sorgligt så jag sätter också igång och gråter och snyftar. Min lillebror Erik, då 4 år, lägger då armen om mig och säger om jag minns det : -Glåt int`! De är ju bala Anderssons Helga! Så hette hon bondkvinnan i grannården som så inlevelsefullt vrålade ut sin sorg. Lillebrors omsorg om mig föranledde en hel del munterhet av omgivningen och mer än så minns jag inte. Genom åren har olika upplevelser av teater, musik och dans gett mig fantastiska upplevelser även om jag också somnat på någon. Ibland har det faktiskt varit jobbigt att så intensivt leva sig in i teatrar och filmer m m som jag faktiskt fortsatt med sen den där gången för 56 år sen.
(klicka gärna på bilden för att se den i större format!)

virkat

I värsta kylan har jag drömt mig bort till de soliga dagarna i Side i september, de övervarma dagarna då längtan till svalkande vatten uppfyllde nästan hela ens tillvaro. Hittade en bild som jag tog då vi satt och väntade på att bussen skulle ta oss tillbaka till hotellet efter en supervarm dag med härlig tur till havet och då man hade sand i alla kläder och skor och överallt! Bussen hade en virkad gardin fram och jag tyckte det var så exotiskt. Häromdagen såg jag något inslag på TV i förbifarten då en långtradarchaufför intervjuades i sin förarstol och den bilen här i Sverige hade också något som så ut som virkat i framrutan. Han kanske hade köpt den i Turkiet ?!

att få sätta igång...

Måndag i den här delen av världen. Kylan har dragit sig aningen tillbaka och snön yr över den ståtliga granen utanför mit fönster. Den är lätt att fästa blicken på när man försöker fundera och fokusera. Min adept som jag väntar på som Fantomen "alla vet att han finns, men ingen har sett honom", har blivit försenad i sin flytt till det här landet i norr från mellan-Europa. En låda full med material från konsultföretaget som jag skall göra uppdraget åt står och väntar: -Ta med dig lådan till utbildningslokalen så har du ett bra start-kit, uppmanade mig den som jag tror unga projektledaren, eller hon kanske är gammal och tror att jag är ung ?! och vad säger man om det efter ett helt arbetsliv fullt av utbildande, organiserande, projekterande. Det hade varit lätt att påpeka något ironiskt, men vad har man för det ?! Det är bara att sucka lite lätt och hålla sig för pannan en aning. Utmaningen i det här uppdraget ligger absolut inte i hur jag skall göra det praktiskt med pennor och pärmar, utan mer i elevens förkunskaper och upplägget vi gör tillsammans. Sen är det ju också bra att ha ett vettigt tillhåll också - men om man släpper taget en aning så löser sig nog det mesta.